Att vilja förhindra att ett bibliotek bjuder in författare man har goda skäl att ogilla borde vara ett passerat stadium i Sverigedemokraternas historia. Till vänster beklagar man sig över att partiet ”normaliseras”, vilket betyder att man börjar se också SD:are som människor och inte monster. Men då är det dags att SD också normaliserar sig själva.
Lilla Edets kommun i Göta Älvdalen styrs av en koalition av Centern, Socialdemokraterna, Moderaterna och Vänsterpartiet. Det är en originell kombination. Har man bara en gemensam fiende kan de underligaste vänskapsband knytas. Den gemensamma fienden heter här Sverigedemokraterna, kommunens största parti.
Den lilla kommunen kan alltså ses som en kvarleva av Decemberöverenskommelsen, det fåfänga försöket att hålla SD utanför allt inflytande i svensk politik, som i praktiken, om än inte formellt, gällde 2014-2022. Och precis som Decemberöverenskommelsen på riksplanet förmodligen bidrog till att SD blev ännu större, på samma sätt verkar Lilla Edets politiska grindvakter öka SD:s popularitet.
När förvandlas man från askunge till prinsessa? I filmens värld går det på några sekunder, men i verkligheten är det en långsam process. Även om SD på riksnivå nu är regeringsunderlag är de uppenbarligen ännu Lilla Edets gossen Ruda. Det kan förklara – om än inte ursäkta – att två av partiets ledande politiker i Lilla Edet skrivit en debattartikel i lokaltidningen Alekuriren där de protesterar mot att Lilla Edets bibliotek bjudit in Nadim Ghazale och Alexandra Pascalidou att hålla föredrag, eftersom båda två är ”nationella profiler som under lång tid tagit tydlig ställning i politiska frågor”.
Både Ghazale och Pascalidou har ju länge varit starkt kritiska mot SD och de båda lokalpolitikerna menar att biblioteket bör vara en neutral plats i politiska frågor, inte minst under ett valår:
”Vår kritik gäller inte dessa personers rätt att uttrycka sina åsikter. Den gäller kommunens ansvar att inte använda skattepengar till att förstärka politiska budskap inför ett valår. Det ansvaret tar man inte på allvar när man subventionerar dessa evenemang.”
När både Ghazale och Pascalidou samt åtskilliga andra påstår att SD vill ”tysta” dem är det alltså inte sant. Det lokalpolitikerna gör är att kritisera att kommunala medel går till att bekosta deras framträdanden. Det är inte det samma som att tysta, inte heller är det, som Pascalidou skriver, inledningen till att tända bokbål. Men det är illa nog.
Sin vana trogen svarar Pascalidou med en text som i stort sett endast handlar om henne. Ordet ”jag” används 28 gånger, men som hon skriver: ”Detta handlar inte om mig”. Hon skriver om de otroliga uppoffringar hon gör för att kunna tala på kommuners bibliotek med ”tågbyten, övernattningar på bedagade vandrarhem och arvoden enligt Författarförbundets minimitaxa”.
Men hon skriver också:
”Försök att tysta journalister, författare och kulturarbetare leder inte bara till censur utan också till självcensur. Arrangörer tvekar. Institutioner backar. Röster tystnar. Evenemang ställs in. Samtal uteblir. Inte för att någon gjort fel, utan för att priset för att stå emot blivit för högt. Det är så demokratier urholkas. Inte genom förbud, utan genom rädsla. Inte genom eld, utan genom exkludering.”
Det har hon förbaskat rätt i, även om hon uppenbarligen inte själv ser att hon varit en del av att skapa detta ängsliga debattklimat. Hon upptäcker det först när det riktas mot henne och förstår tydligen inte att de ständiga anklagelserna om rasism, hat och hot som hennes text är full av ingår i samma debattklimat.
Hat är inte det samma som kritik. Hot är inte det samma som att uttrycka missaktning. Rasism är inte det samma som att vara kritisk mot svensk invandringspolitik.
Rasism, hat och hot bör bekämpas, men då bör det verkligen handla om rasism, hat och hot, inte om svepande anklagelser utan grund.
En som uppenbarligen förstått det bättre är Nadim Ghazale, som i sin text om att politikerna i Lilla Edet vill ”tysta” honom för att han kritiserat deras politik skriver:
”Det fanns ju en tid när Sverigedemokraterna inte släpptes in i finrummen. Man talade högt om en slags åsiktskorridor. Kanske hade man också rätt i det, åtminstone om man menade att det fanns en tydlig social kostnad för den som bar en sån där SD-nål på kavajslaget.
Niklas Orrenius på DN skildrade till exempel hur läraren Richard Jomshof, långt innan riksdagens korridorer och utskottsordförandeposter, blev av med jobb och uppdrag när hans engagemang i SD blev känt. I ett reportage från mitten av 00-talet beskrivs hur en uppskattad lärare ändå förlorade anställningar när partitillhörigheten kom upp till ytan.”
Ghazale talar vidare om att SD ”normaliserats”. Det är inte svårt att förstå vad han menar, men ordet normalisera är vanskligt. Vad betyder det egentligen? Att göra något normalt kan ju vara att underskatta en fara. Att normalisera ett hotande jordskred är inte särskilt klyftigt. Men när man i svensk debatt talar om att ”normalisera högerextremism” betyder det vanligtvis att man helt enkelt omtalar människor till höger i politiken som människor och inte som monster. De verkliga extremisterna, både till vänster och höger, finns det anledning att fortfarande vara kritisk mot.
Men när SD numera ”normaliserats” är det på tiden att SD också normaliserar sig själva. Att vara för en öppen debatt, också föredrag på biblioteket som går emot ens egen ideologiska övertygelse, är en del av en sådan normalisering.
Ghazale skriver vidare:
”När ett parti som en gång byggde sin identitet på att vara utestängda nu använder sin ställning för att försöka utestänga andra, så gör man det inte från en position som underdogs. Man gör det utifrån en position av makt.”
Som sagt, det tar ett tag innan Askungen inser att hon blivit prinsessa. Inte minst i en kommun där de andra partierna gör allt för att hålla SD utanför makten, trots att de är störst parti, är det inte konstigt om den gamla känslan av utanförskap lever kvar. Men det är på tiden att SD överger den.
”Ja visst gör det ont när knoppar brister”, skrev som bekant Karin Boye. Numera är det de till vänster inom politik och media som har ont när det samhälle de trodde att de behärskade vänder sig emot dem. Så när Pascalidou börjar yra om bokbål och censur får vi ha förståelse för att inte bara Askungen blir drottning. Motsatsen är också en plågsam process.
Biblioteken är dock ett sista andningshål. De båda SD-politikerna har nämligen helt rätt i att det finns en tydlig slagsida åt vänster när det gäller inbjudna talare. Och det gäller inte bara i Lilla Edet.
