Den senaste veckans diskussioner har helt naturligt handlat om Donald Trumps återvändande till Vita Huset i Washington. Men som så ofta har människor varit upptagna av oväsentligheter och struntat i väsentligheter. Det har inte handlat särskilt mycket om det som Trump faktiskt gjort de första dagarna som president; hans benådningar en masse av deltagarna i stormningen av Capitolium, USA:s tillbakadragande från Parisavtalet, utlysningen av undantagstillstånd längs den södra gränsen, utpekandet av kriminella gäng som terrorister och så vidare, och så vidare.

I stället har det blivit som det brukar bli. Heilade verkligen Elon Musk? Tittade inte Mark Zuckerberg lite väl djupt i Lauren Sanchez urringning? Varför hade Melania Trump på sig sin stora hatt också under middagen?

Och det viktigaste av allt, i något som närmast liknar en religiös offerrit, har en mängd debattörer känt sig manade att offentliggöra hur illa de tycker om USA:s nygamle president. Det är en tävling i att förklara att Trump är vulgär, obildad, plump med mera. För att nu inte tala om hans kvinnosyn. Det är inte mycket av klassiskt konservativt gentlemannaideal där, inte.

Men allt det där vet vi ju redan. Frågan handlar i stället om varför det är så viktigt att tala om det.

Politik liksom så mycket annat handlar till stor del om social positionering. Man vill tillhöra gänget. För att få göra det utför man vissa handlingar. Det gäller inom idrott, inom vänkretsen, inom släkten, bland grannarna och politiskt.

En viktig funktion i detta är utpekandet av en gemensam fiende. Inget kan samla människor så som att markera sitt avståndstagande mot gemensamma fiender. Många som studerat dessa funktioner har påpekat hur idrottstävlingar, inte minst fotboll, är ett förhållandevis fredligt sätt att rituellt utföra det som man förr använde slagfältet för, det vill säga samlas i gemenskap genom att bekämpa en fiende.

Att markera mot fienden överbryggar skiljaktigheter. Vi kanske inte är överens, men vårt hat mot en gemensam fiende får oss att ha överseende med olikheterna.

På samma sätt är det viktigt att ha förebilder, personer att se upp till. Karl Gerhard formulerade det lysande i en av hans tidigaste kupletter:

Svenska folket är ett folk med pretention
De vill inte se på Sveriges kungatron
Någon liten obetydlig korpulent person
Dom vill gärna när dom står i samlad trupp
Ha ett högre mål dit dom kan blicka upp
Svenska hjärtans djup en gång
Vill helst ha sin konung lång
Så han syns från sin balkong

Beundran av den store ledaren verkar vara ett behov hos många. Ett lands folkvalda representanter ska inte bara kunna sköta sina uppdrag bra. De måste också vara beundransvärda.

Men om de nu inte är beundransvärda? Vad gör man då?

Där är Donald Trump ett lackmustest. Att han är hatad av vänstern, som inte drar sig för rena konspirationsteorier och lögner om honom, vet vi, så det behöver vi inte ödsla tid på att utreda.

Men hur är det med högern? USA och Sverige skiljer sig så pass mycket åt att svensk höger ofta står till vänster om Demokraterna i USA. Därför är det inte det minsta konstigt att många inom svensk höger ogillar mycket i Trumps politik. Men sättet man uttrycker det på! ”Ingen som är äkta höger kan försvara Trump” skriver Gunnar Hökmark i Aftonbladet. Nej det är sant, men nu fanns det ingen kandidat som var äkta höger av Hökmarks modell. Vad skulle man göra då? Avstå från att rösta eller välja sig ytterligare fyra år av ett styre som nyligen visat sig mera genomkorrupt än vad man kunnat drömma om?

Att förstå varför amerikanarna röstade på Donald Trump är inte det samma som att försvara honom. Problemet är att man inte kan diskutera sakfrågor utan att blanda in oväsentligheter. Det är ingen Ockhams rakkniv här inte, snarare hans smörkniv; smeta på så mycket som möjligt.

Tydligen anser många att en politiker antingen är genomond eller också änglalikt god. Hittar man något dåligt att säga om politikern innebär det enligt detta korkade resonemang – som många utan att tänka efter ägnar sig åt – att allt denne gör är fel. På samma sätt, om man anser att en politiker är bra får det inte finnas minsta fläck på denne. Allt sådant måste bortförklaras och man skjuter därför hellre på budbäraren.

Diskussionen om Elon Musk är ett exempel. Att han uttalar sig om främst europeiska politiska frågor som han inte är särskilt insatt i, som hans stöd till AfD i Tyskland, har använts som argument för att han nog trots allt heilade på presidentinstallationen i USA. Men Musk är en människa med fel och brister som alla andra, som samtidigt gjort mycket bra. Man måste värdera de enskilda detaljerna för sig för att skapa sig en helhetsbild.

Det är fullständigt sant att Donald Trump knappast är något konservativt dygdemönster, men det amerikanska valet handlade inte om det. Det väljarna hade att ta ställning till var om man ville ha ytterligare fyra år med Demokraterna eller fyra år med en republikansk ledare som lovade att göra upp med mycket av de värsta felen i det demokratiska styret.
Man valde inte ett nytt nationalhelgon och man valde inte ”ett högre mål dit dom kan blicka upp”, utan den av två personer som man tror kan leverera bäst.

Att en nation med så många miljoner invånare inte kunnat skaka fram två bättre kandidater är en annan sak. Här handlade det om att välja mellan dessa två. Det gjorde man. Att säga att man är nöjd med det valet innebär inte att man inte kan vara kritisk mot Donald Trump. Det finns det många goda skäl att vara.