Det sägs att en liberal är en konservativ som ännu inte blivit rånad. Så hörde jag för första gången dessa ord, men med tiden har jag lärt mig att andra föredrar att säga motsatsen: En konservativ är en liberal som blivit rånad.
Den senare formen lyder på engelska: A conservative is a liberal who has been mugged. Vem som först formulerat dessa ord råder det delade meningar om. En del vill tillskriva orden Winston Churchill. Han hade säkert varit glad om han kommit på detta slagfärdiga uttryck, men som engelsman hade han knappast sagt ”mugged” utan hellre ”robbed”.
Andra menar att orden formulerades av Philadelphias slagfärdige men inte alltid sympatiske borgmästare Frank Rizzo (1920-1991). Det var i så fall muntligt, för något skriftligt belägg för att han sagt så verkar inte finnas.
Den förste som skrivit dessa ord uttryckte sig lite annorlunda. Journalisten och bokförläggaren Irving Kristol (1920-2009) skriver: ”En nykonservativ är en liberal som rånats av verkligheten”. Det är i Kristols bok Neo-conservatism: The Autobiography of an Idea (1995) som han skriver:
“A neoconservative is a liberal who’s been mugged by reality. A neoliberal is a liberal who’s been mugged by reality but has refused to press charges”.
Med andra ord säger han inte bara att en nykonservativ är en liberal som rånats av verkligheten, utan också att en nyliberal är en liberal som rånats på verkligheten, men som vägrar att rikta anklagelser mot någon. Med andra ord, liberalen vägrar att låta sina dåliga erfarenheter påverka sin rosenskimrande bild av verkligheten. Det är alltså så som en känd svensk statsman skulle ha uttryckt det; att vägra att se det komma.
Nykonservatism och nyliberalism har numera fått ungefär samma dåliga rykte. Med nykonservatism tänker man i första hand på den amerikanska utrikespolitik som bedrevs av George W Bush, som har beskrivits som att ”bomba fram demokratier”. Det var inte en särskilt lyckad metod och inte med bästa vilja i världen kan det kallas konservativt. Men då bör man hålla i minnet att Bush inledningsvis förespråkade en helt annan politik där USA skulle inta en försiktig och tillbakadragen position i världen och inte agera världspolis. Händelserna den 11 september 2001 tvingade honom att ändra inställning. Han blev med andra ord rånad av verkligheten.
Men Irving Kristol skrev ju sina ord långt tidigare, då nykonservatism handlade om andra saker. Exakt när han för första gången skrev orden om att rånas av verkligheten har jag i skrivande stund inte lyckats utröna. I bokform kom orden 1995, men boken är en antologi med texter Kristol skrivit om konservatism från 1949 och framåt. Boken är sedan länge slutsåld, men jag har jagat upp ett exemplar antikvariskt, som lär dimpa ner i min brevlåda om några veckor, men innan dess får jag inte veta när Kristol först skrev om att rånas av verkligheten och kan därför inte avgöra om han var tidigare ute än Frank Rizzo, som lär ha talat om rånade liberaler som konservativa på 1980-talet.
Det finns dock en ledtråd om när uttrycket blev allmänt känt. I sin roman Fåfängans fyrverkeri (1987, svensk översättning 1988) gör författaren Tom Wolfe en pastisch på uttrycket: ”A liberal is a conservative who has been arrested”. På två olika ställen i texten upprepar Wolfe påståendet att en liberal är en konservativ som arresterats av polisen. Eftersom texten första gången trycktes som följetong i Rolling Stone 1984 bör alltså originaluttrycket, att en konservativ är en liberal som blivit rånad, ha varit allmänt känt redan då.
Irving Kristol verkar ha varit den som på allvar torgförde uttrycket nykonservatism långt innan det fick den betydelse vi förknippar med Bushs utrikespolitik. Kritiker använde begreppet neoconservative som ett nedsättande skällsord och Kristol började använda det i positiv bemärkelse. Att han satte prefixet neo på konservativ var enligt vad han själv skriver i sina självbiografiska anteckningar inte så konstigt:
”Finns det en sådan sak som en ’neo’-gen? Jag ställer den frågan eftersom, när jag ser tillbaka på mitt livs åsikter, det faktum slår mig att de alla kvalificerar sig som ’neo’. Jag har varit neomarxist, neotrotskist, neosocialist, neoliberal och slutligen neokonservativ. Det verkar som om ingen ideologi eller filosofi någonsin förmått att omfatta hela verkligheten för att jag skulle vara nöjd. Det fanns alltid en grad av skiljemur för att berättiga mitt engagemang.”
Kristol verkar ha varit en främmande fågel i alla sammanhang. Han kom från ett traditionellt, men sekulärt judiskt hem, men i sitt eget liv blev han även där raka motsatsen. Han var, trots sin radikala socialistiska ungdom, hela tiden varmt gudstroende. Han praktiserade inte alls judendom, men hade den största sympati både för kristendom och judendom, något han själv kallade neo-ortodoxi. Något på neo skulle det ju vara.
Irving Kristol
Eftersom Kristols bok från 1995 var så svår att få tag på läste jag hans posthumt utgivna antologi The Neoconservative Persuation: Selected Essays 1942-2009, som redigerades av hans änka Gertrude Himmelfarb 2011. Där hittade jag inte orden om att en konservativ är en liberal som rånats av verkligheten, men vid genomläsningen slog det mig hur lika Kristols åsikter från 1942 var Kristols åsikter från 2009. Han letade uppenbarligen länge efter en ideologisk hemvist för åsikterna och hittade dem till sist långt från den marxism han omfamnade i ungdomen, men det var etiketterna som byttes ut, inte grundinställningen. Den var konservativ långt innan Kristol själv förstod det.
Kristol beundrade och påverkades av litteraturkritikern Lionel Trilling (1905-1975), en alldeles uppenbart konservativ intellektuell som vägrade erkänna sin konservatism ens för sig själv. Envetet kallade han sig liberal, men var en av liberalismens vassaste kritiker. Trillings boktitel The Liberal Imagination (1950), alltså den liberala inbillningen, säger väl allt, likaså hans förkärlek för att läsa och skriva om numera helt bortglömda 1800-talsdiktare som helt klart skrev i en konservativ tradition.
Lionel Trilling
Det är i en sådan text från 1940 som Trilling diskuterar det människoförakt som han menar är grunden för både radikal och liberal ideologi. Den tro på människans utveckling som kännetecknar både radikala revolutionärer och liberaler leder till ett förakt inför det förgångna och en dyrkan av framtiden. Det förgångna består av en mängd misslyckanden vars värde för framtiden är att det lärt människan att bli bättre. Även om dessa tänkare också tänker sig människan som innerst inne god och energiskt förnekar allt sådant som det kristendomen kallar arvsynd motsäger de sig själva när de ser framtidens människa som förädlad och den förgångna människan som en sämre variant:
”I grunden åtminstone för populär marxism har det alltid funnits en sorts avsky inför mänskligheten så som den är och en perfekt tilltro till mänskligheten så som den kommer att bli”.
I sin bok E M Forster (1943) talar han om den liberalism som är självbelåten och självrättfärdig, som föredrar att inte veta att ”god vilja skapar sina egna problem, att människokärlek har sina egna laster och att sanningskärlek har sin egen omdömeslöshet”. Kristol citerar dessa ord i en essä från 1944 och beskriver Trilling som en ”moralisk realist”.
Jag tror det är precis här skärningspunkten ligger, oavsett om man vill kalla det liberal realism, konservatism eller något annat. Skillnaden mellan konservatism och liberalism är inte inställningen till handels-, religions- eller yttrandefrihet, utan det handlar om den naiva liberalism som förordar lägre och kortare straff, öppna gränser och annat som varje kritiskt tänkande människa kan inse kommer att leda till kaos. Det är detta som får den rånade liberalen att bli konservativ.
