Vår tids elit ser sig inte själv som elit och förstår därför inte heller tecknen på uppror. När allt de har att ta till är det ständiga talet om nazism om företeelser som inte alls är det, ser man hur de inte förmår att förstå att också människor med fet plånbok har svårt att känna igen sig i dagens samhälle och gärna vill betala för förändring.
Olof Buckard, den nu 92-årige underhållaren, predikanten, imitatören och samhällsdebattören, har sagt att satir handlar om att ”ta parti för den förtrampade och förtryckta människan”.
Det är en mycket bra målsättning, som borde gälla all humor. En bra humorist slår uppåt. Det är skillnaden mellan satir och lyteskomik, mellan roligheter och tarvligheter, mellan det spirituella och det pinsamma.
Komikern står på vanligt folks sida och klär genom satiren av överheten och avslöjar makthavarna. Så var det sedan urminnes tider. Men så är det sällan numera.
När Christer Pettersson stod åtalad för Palmemordet beskrev han långt och omständligt interiörer från Stockholms undre värld. Vi fick veta hur det ställts fram ett ”helrör”, det vill säga en helflaska vodka, på svartklubben Oxen och åklagaren kommenterade ”jo jag tackar, jag”.
Petterssons skildring gick ju ut på att ge honom alibi för mordnatten, trots polisens bevis för att han hade rört sig i kvarteren kring Sveavägen just när skotten föll. Svenska folket satt som klistrade vid radioapparaterna. Folk var givetvis intresserade av om Pettersson var mördaren eller inte, men interiörerna från ett Stockholm som få utanför den inre kretsen kände till, fascinerade många.
Det var en okänd värld och jag minns ett radioprogram där man ställde frågan hur det hade blivit så. Varför visste så få svenskar hur folk i den undre världen levde? Någon tog Albert Engströms skämtteckningar med ”Kolingen” som exempel på hur förra sekelskiftets svenskar var väl bekanta med hamnarbetarnas och andra fattigas liv på enkla matställen som restaurang Fläskoset vid Slussen, Masis Knosis på Kocksgatan och Sprutmojet, ett ställe på David Bagares gata där soppa serverades av en spruta i urgröpningar i bordsskivan. Saknade en kund ”soppkovan” sög servitrisen tillbaka soppan i ”mojet”.
Fläskoset och Masis Knosis fanns i verkligheten, men Sprutmojet lär vara Albert Engströms eget påhitt. Men vad som är sanning och vad som är dikt saknar egentligen betydelse här. Det viktiga är att en stor allmänhet, tack vare någorlunda initierade om än karikerade skildringar i populär press, hade en någorlunda klar bild av hur fattiga och utslagna levde.
Vad var det som hände? Den kanske viktigaste förändringen var givetvis att de allra flesta av förra sekelskiftets fattiga lyfte sig ur fattigdomen och samhället blev både ekonomiskt och socialt rikare. De förtrampade och förtryckta gick från att ha varit en majoritet till att bli en minoritet.
Men något mer hände. Om någon vid förra sekelskiftet sagt att Sverige styrdes av en liten elit hade detta inte setts som något egendomligt. Så skulle det vara. Folk kunde sin Bibel, där Paulus i Romarbrevet slår fast att överheten inte bär svärdet förgäves.
I takt med att samhället demokratiserades upptogs allt flera av så kallat vanligt folk i eliten. Detta är ypperligt väl skildrat av Ronny Ambjörnsson i hans klassiker ”Den skötsamme arbetaren” (1988). De skötsamma arbetarnas barn blev akademiker och tjänstemän, medan de oskötsamma arbetarnas barn jobbade vidare på bruket.
Dessa den nya tidens makthavare såg inte sig själva som ”överheten”, utan som demokratiskt valda medborgare som utsetts att utföra ett uppdrag. De var en del av det vanliga folket. Statsminister Tage Erlander är ett gott exempel. Han levde i en vanlig lägenhet, umgicks med sina grannar, hade inget körkort, så hans hustru Aina körde honom till Kanslihuset innan hon åkte till sitt arbete som läroverksadjunkt.
I Tage Erlanders publicerade dagböcker framkommer ibland häpnadsväckande notiser, som när han skrivit ner exempel på åsikter folk fört fram till honom. Uppenbarligen är åsikterna det viktiga för Erlander. Att det framgår att folk fört fram åsikterna genom att helt enkelt ringa hem till honom, eftersom hans telefonnummer stod i telefonkatalogen, eller sagt det i ett samtal med honom när han liftat till Kanslihuset eftersom Aina inte kunde köra honom den dagen, är information vi får i förbigående.
En sådan människa lever som en del av folket, även om han formellt tillhör överheten. Att vår tids överhet inte längre lever så, är inte enbart dess eget fel. Samhället har förändrats och för svensk del räcker det med en mördad statsminister och en mördad utrikesminister.
Problemet är dock att den nya överheten inte själv ser sig som vår tids elit. När ordet elit används om toppar inom politik, näringsliv och media påpekas ofta att det där språkbruket är populistiskt, konspiratoriskt, ja med en doft av tyskt trettiotal.
Elitens medlemmar vill inte erkänna att det finns en elit, än mindre att de själva är en del av den. Socialdemokratiska politiker tror att de representerar arbetare, Liberalerna tjänstemännen och Centern bönderna. Men det var längesedan det var så. Och därför känner folk att de inte längre har representation i de folkvalda kamrarna, men också att medierna inte speglar deras verklighet.
Folk känner sig bortglömda. Och det gäller inte bara fattiga, de som traditionellt kallas förtrampade och förtryckta. Det gäller i allra högsta grad helt vanliga svenskar, varav en del har mycket omfångsrika plånböcker. Självfallet väljer de som känner sig bortglömda nya alternativ. Och de med de tjocka plånböckerna är villiga att betala för de alternativen. Det anses ytterst suspekt av eliten.
Man kan välja att se denna förändring och att förhålla sig till den. Man kan också välja att blunda för att samhället förändrats och tolka alla förändringar inom politik och medier som nazism.
Det är därför Henrik Jönssons mediesatsning 100% påstås skildra ”den vita överhögheten” och Jönsson själv jämförs av Andreas Ekström i Sydsvenskan med Joseph Goebbels. Ett inlägg om Jönssons satsning på Facebook talar om ”de fina herrarna med blå kostym och blanka skor, Eliten längst ut på högerkanten”.
Men dagens elit har inte blå kostym och blanka skor. Det finns en orsak till att ett särskilt tvätteri för vita sneakers finns just på Hornsgatan i Stockholm. Eliten i jeans och utanpåskjorta inser inte att den är elit och inser därför inte heller att de blanka skorna i dag kan vara tecken på uppror.
Och inte förmår den att se skillnad på libertarianism av Jönssons slag och helt andra rörelser ”längst ut på högerkanten”.
När Johannes Klenell kallar Jönsson och hans medarbetare ”föredettingar” inser han inte att det är han själv som är en föredetting.
