I torsdags beslöt regeringen att anta förslaget om ett förstärkt högkostnadsskydd för tandvård. Det är ingen hemlighet att detta är en fråga som legat Sverigedemokraterna särskilt varmt om hjärtat, som ett första steg mot att tandvård får samma status som vanlig hälsovård.

Den medicinska forskningen har visat på hur en god tandhygien kan vara direkt avgörande för annan hälsa. Misskötta tänder kan ge upphov till sjukdomar i helt andra delar av kroppen än munhålan. Så att tändernas skötsel omfattas av samma villkor som sjukvården för övrigt är en logisk konsekvens av det.

Men det är ju knappast det regeringen nu beslutat om. Den vill se större subventioner för vård av de synliga tänderna för personer som fyllt 67 år. Och då måste man verkligen ställa sig frågan i vilken mån det är en rimlig prioritering.

”Den största tandvårdsreformen på över tjugo år” kallade socialminister Jakob Forssmed (KD) satsningen. Han beskriver hur människor, främst äldre kvinnor, som slitit i hela sina liv, ändå inte har råd att gå till tandläkaren och den dåliga munhälsan medför andra sjukdomar och social isolering, det vill säga man är rädd att visa sig offentligt med ett tandlöst gap.

Om något skulle ha gjorts för dessa människor, borde det ha skett för minst fyrtio år sedan. Då fanns det äldre människor, främst kvinnor, med tandlösa gap eller enstaka gaddar i munnen, eller med dåliga proteser. Jag kände själv en kvinna som ramlade på golvet och satte löständerna i halsen och dog en långt utdragen död av detta. Men hon var född 1896. De människorna finns inte längre ibland oss.

I stort sett alla svenskar som är födda efter 1950, och många som är äldre än så, har vuxit upp med fluortanter och skoltandvård. Den tandlösa gumman, en inte ovanlig syn ännu för några årtionden sedan, tillhör numera det förgångna.

Givetvis finns det undantag, men människor över 75 år gamla är faktiskt de som har Sveriges största aktieportföljer. Inte sällan bor de i bostadsrätter eller villor där alla lån är betalda. Att ge dessa en generell rabatt, så att de bara behöver betala tio procent av de faktiska tandvårdskostnaderna, för att på så sätt hjälpa de ganska fåtaliga fattigpensionärerna, är inte ett särskilt klokt beslut.

De som mest vurmat för denna reform, SD och KD, har dock inte bara åstadkommit ett slag i luften. De har beviljat stora subsidier till den logiska konsekvensen av den politik som åtminstone SD är stora motståndare till. För vilka är det bland äldre människor i Sverige som aldrig sett en fluortant i skolan, som vuxit upp utan skoltandvård och i en kultur inte alls lika genomsyrad av tandskötsel som den svenska? Givetvis våra äldre invandrare.

Bland dem finns självfallet många som verkligen har slitit hela livet och som trots det kanske har så pass låg pension och så pass stora utgifter för munhälsan att högkostnadsskyddet faktiskt kan göra skillnaden mellan god och dålig tandvård.

De kan skatta sig lyckliga nu. Och förmodligen konstatera att det parti som var minst förväntade att hjälpa dem faktiskt har gjort det.