Omkring 150 intellektuella, vetenskapsmän och politiker samlades 1955 i Milano på en kongress anordnad av ”Föreningen för kulturens frihet”. Där fanns namn som Raymond Aron från Frankrike, Arthur Schlesinger Jr och Friedrich Hayek från USA och många andra kända personligheter. Två av dem, Seymor Lipset och Edward Shils, beskrev senare sina intryck från kongressen med att nästan alla var eniga. De hade samma uppfattning.

Det var människor från politikens höger och vänster från skilda länder och officiellt med olika åsikter, men ändå var enigheten frapperande. Man ansåg inte att ökad statlig kontroll utgjorde ett hot mot demokratin. Men samtidigt ville socialisterna inte införa en socialistisk stat. De var lika oroade som de konservativa för en allsmäktig stat. Inga såg alltså någon risk med ett ökat statligt inflytande. Det innebar inte något hot. Respekten för demokratin var grundmurad hos alla. De enda meningsskiljaktigheterna handlade om graden av statligt ägande och ekonomisk planering.

När Dagens Nyheters färgstarke chefredaktör Herbert Tingsten skrev om detta använde han ordet ”värdegemenskap”. Andra, bland annat Raymond Aron, menade att efter andra världskriget var människor så varnade för vad diktaturer och totalitära stater kunde hitta på, att demokratins värde inte längre var en fråga som man kunde diskutera. Alla var rörande eniga.

Många började vid denna tid fundera på vad detta innebar. Funderingarna uttrycktes kanske tydligast i titeln på Daniel Bells bok från 1960 ”The End of Ideology”, alltså ideologiernas död.

Om det verkligen var så att ideologierna dog, eller om det hade andra orsaker, behöver vi inte bekymra oss om här, men under 1960-talet fanns det flera socialdemokratiska tänkare som började grunna över vad som skulle hända med socialdemokratin. Vad gör man när Folkhemmet är färdigbyggt? Så kunde man fråga sig i Sverige, där Folkhemmet blivit ett begrepp, men också bland socialdemokrater i andra länder ställde man sig frågan vad som händer när arbetarklassen fått det bättre, eller rent av upphört att existera. Vem kommer då att rösta på dem?

Tage Erlander funderar över sådana saker i sina dagböcker mot slutet av sin långa tid som statsminister, men det var hans efterträdare Olof Palme som fick anledning att på allvar ställa sig frågan vad man gör nu, när Socialdemokraterna förlorade valet 1976. Det var första gången på fyrtio år som partiet inte styrde Sverige.

Svaret hette: mer socialism! När man ser att den gamla medicinen inte fungerar väljer man att i stället för att tona ner en impopulär politik satsa mer på den. 1976 fanns det förvisso flera orsaker till detta. Vänstervågen från 1968 spelade givetvis en stor roll och LO hade sommaren före valet överraskat Socialdemokraterna med sitt förslag om löntagarfonder, som mer eller mindre tvingades på partiet. Men trenden är ändå tydlig.

En läkare kan ordinera en medicin för att sedan upptäcka att kuren inte haft någon som helst effekt på patienten. En klyftig läkare skulle i ett sådant fall välja att pröva en annan medicin. En inte lika klyftig läkare fördubblar i stället dosen av den tidigare medicinen.
Ser man att något inte hjälper, är det oftast en dålig metod att fortsätta, även om dosen ökas. ”Galenskap är att göra samma sak gång efter annan och förvänta sig olika resultat varje gång”, påstås Albert Einstein ha sagt, även om det inte finns några bevis för att han sade det.

Men inom politik är detta exakt vad man brukar göra.

Det är vad som hände 2010, när Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen. I stället för att fråga sig varför så många röstade på det nya partiet reagerade de andra partierna med pariastämpel, utfrysning och med att systematiskt försöka föra en annan politik än den SD krävde. Jag minns att jag i något sammanhang den gången skrev att om SD hade hävdat att jorden var rund, hade de andra partierna och en stor del av det officiella etablissemanget börjat hävda att jorden är platt. Det hände att partier vägrade rösta för förslag de själva lagt, därför att de fick stöd av SD.

Detta var inte en enbart svensk reaktion. Exakt samma fenomen kunde iakttas i en mängd västerländska länder, exempelvis i samband med omröstningen om Brexit i Storbritannien 2016 och när Donald Trump valdes till USA:s president första gången, 2017. I alla dessa fall har man också beskrivit de som röstat ”fel” utifrån etablissemangets synpunkt som mindre vetande lantisar, som inget begriper, eller ”deplorables” som Hillary Clinton sade.

I samband med valet om Brexit i Storbritannien diskuterade jag med en svensk som hela tiden kallade de som var för Brexit ”idioter”, därför att de enligt honom inte förstod att det skulle vara dåligt för Storbritannien ur ekonomisk synpunkt. Det var det väl också, enligt de flesta bedömare, men de som röstade för Brexit röstade inte för en bättre ekonomi, utan mot allt större kontroll från Bryssel, mot byråkrati, mot öppna gränser och vad det medförde av invandring och framför allt mot känslan av att förlora sitt land. Det hade inget med ekonomi att göra.

I Sverige var reaktionen mot SD:s inträde i riksdagen att statliga myndigheter började författa värdegrundsdokument på löpande band, museer började organisera om sina samlingar och sätta upp varningsskyltar vid allt som på något vis kunde ses som nationalism, medan politiker började föra en invandringspolitik som innebar så stora mängder invandrare att kommuner gick på knäna med att försöka härbärgera alla och Sverige på kort tid blev ett förändrat land. Att man därmed bokstavligen föste väljarna i SD:s öppna armar var det många – däribland jag – som hävdade, men få i ledande ställning verkar ha tagit någon notis.

Exakt samma reaktion fick Demokraterna i USA efter Donald Trumps förra valseger. Man lät partiet tas över av de mest extrema, som gjorde marginalfrågor som intersektionalitet och transpersoners rättigheter till huvudfrågor.

Beteendet verkar som om man ville förlora makten, som om man ville gräva sin egen grav. Men förmodligen beror det på att de rörelser som en gång var upproriska blivit en del av etablissemanget. När makten hotas av människor som verkligen vill något är det inte enbart ett hot mot platserna runt köttgrytorna, utan den gamla upprorsandan väcks till liv. Man ser på nytt kampen som en dygd, som ett högre mål som måste försvaras. I stället för att vara lyhörda för vad folk verkar tycka ser man dem som fiender som måste bekämpas. Och man drivs mot allt extremare positioner. Det gamla etablissemanget blir därför sina egna dödgrävare.