Facebook noscript imageKorn: Självuppoffring och människooffer
Dan Korn
Ledare
Korn: Självuppoffring och människooffer
Anne Ramberg tyckte att svenska åldringar skulle offras för flyktingar Foto: Bezav Mahmod/SvD/TT
Anne Ramberg tyckte att svenska åldringar skulle offras för flyktingar Foto: Bezav Mahmod/SvD/TT

Väldigt mycket av det som binder oss människor samman och det som ger våra liv mening handlar i vid bemärkelse om offrande. Förr offrades djur på altaren, ibland rent av människor. Men redan för tusentals år sedan ersattes det med böner och kollekt. Offrande är dock inte bara något som handlar om religion. Sekulära människor offrar också, men på andra sätt.

Den franske litteraturhistorikern och filosofen René Girard har skrivit mycket om offrande som ett sätt att lösa kriser bland människor. Han menade att vi under 1990-talets nyliberala era såg en offertjänst till marknadskrafterna, som blev allsmäktiga precis som en gud. Och även om han såg att den fria marknaden hade sina offer precis som andra offertjänster var de förhållandevis få och därför att föredra. Människan kräver sina offer, men det är skillnad på olika former av offer.

Än i dag förekommer människooffer, som när en upprepad folkmassa lynchar någon. Men det mesta löser vi genom att vi mera symboliskt offrar till något. De euforiska stämningen 2015 med ”Refugees welcome” när flyktingar möttes på järnvägsstationer och flygplatser, är ett exempel på en massrörelse för offrande i vår tid. Medborgarplatsen fylldes av folk som lyssnade på Stefan Löfvens ord om att ”mitt Europa bygger inga murar” och hela Sveriges ledarskap med riksdagsledamöter, kommunalpolitiker och kungahuset samlades på Münchenbryggeriet där en sångkör sjöng Halleluja och Ingrid Lomfors försäkrade att eftersom det inte finns någon svensk kultur och att vi alla är invandrare är det inget som hotas.

Man kan uppoffra sig själv på en mängd olika sätt. En del gör det religiöst genom att be, andra genom att dela med sig av vad de har i form av välgörenhet, gästfrihet och hjälpsamhet. Självuppoffring kan givetvis ske för såväl goda som onda saker. Självmordsbombare offrar sig själva, men syftet är ju att så många andra som möjligt också offras.

Roger Scruton skriver i sin bok The Soul of the World (2014):

”Självfallet är den största skillnaden i världen mellan religioner som kräver självuppoffring och de (som aztekerna) som kräver att andra offras. Om det finns något som kan kallas utveckling i mänsklighetens religiösa historia finns den i den gradvisa övergången att föredra jaget framför andra som det viktigaste offret. Det är just på detta som kristendomens moral vilar på.”

Uppsala hednatempel så som Olaus Magnus föreställde sig det, med en människa nedsänkt i brunnen till vänster, redo att offras. Ur Historia de gentibus septentrionalibus, Antwerpen 1562.

Det var inte bara de forna aztekerna som krävde att andra skulle offras. Den inställningen lever än i dag, även om den anpassat sig till moderna krav. Det är inte längre bokstavligen människor som offras på altaren, men ännu så att man kräver att andra ska uppoffra sig medan man själv inte behöver göra det.

Anne Ramberg, då generalsekreterare för advokatsamfundet, sa i en radiointervju 2016:

– Jag inser också att alla de gamla människor som jobbat hårt ett helt liv nu ska ställas emot alla de flyktingar som kommer som också tar sjukvård och skolor i anspråk. Men det är nog på det viset att humanismen kräver att man får göra avkall på sin välfärd.

Flyktingeuforin de åren är ett exempel både på människors självuppoffring och på de som likt Ramberg ansåg att det var andra som skulle uppoffra sig. De som stod på järnvägsstationerna och tog emot flyktingar och ibland öppnade sina hem för dem, uppoffrade sig själva och om det var bra eller dåligt kan vi lämna därhän.

Men andra ville att andra skulle uppoffra sig. Kommunerna skulle tvingas ta emot flyktingar. Åldringar på ålderdomshem som inte var fulla kunde flyttas samman så att hem kunde frigöras för flyktingar. Storstadskommuner hyrde övergivna hotell och sanatorier i glesbygden och placerade sina flyktingar där, vilket innebar att efter en tid blev det glesbygdskommunerna som fick ta kostnaderna och därmed blev offren.

Socialdemokraterna har nu i eftertankens kranka blekhet kommit fram till att den i det närmaste obegränsade invandringen nog inte var så bra, trots allt. Om man nu hade förordat någon form av botgöring hade det varit beundransvärt, även om nog alla inser att det knappast kan vara annat än en symbolhandling. Problemen lär vi få dras med länge, hur ångerfulla de än blir.

Men i stället vill de offra svenska folket, som i en mängd undersökningar hela tiden till majoriteten var motståndare till den stora invandringen. Nu ska vi tvångsblandas, så att de skolor som fortfarande fungerar hyggligt inte längre ska göra det och de orter som inte drabbats av gängvåld och skjutningar också ska göra det. Nå, så ser de givetvis inte saken, men resultatet är inte svårt att föreställa sig, om man denna gång ser saker komma.

Just när jag skriver detta ser jag att medlemmar av regeringen Reinfeldt också börjat inse att den obegränsade invandringen inte var så lyckas. ”Öppna era hjärtan” sa Reinfeldt. Era hjärtan, sa han alltså, inte att vi gemensamt ska öppna våra hjärtan. Det är lätt att kräva att andra ska öppna sina hjärtan. Svårare är det att själv öppna sitt hjärta. Vissa offrar sig själva, medan andra föredrar att offra andra.

Dan Korn

Dan Korn är Bulletins chefredaktör, författare till tjugo böcker och har sysslat med kulturjournalistik under fem årtionden.