Public serviceutredningen blev i tamaste laget och tillfredställer därför vare sig public services vänner eller fiender. Ibland finns det skäl att tro att regeringen styrs av sina fiender.
Många har de senaste dagarna reagerat på att medan svenska folket gav Israels bidrag till Eurovision högsta betyg fick Eden Golans låt inte ett enda poäng från den svenska juryn. ”Budskapet är öronbedövande tydligt och överröstar alla burop i världen”, skrev Hanif Balis poddkollega Per Lindgren. Flera tongivande debattörer har i sociala medier delat en lista på de svenska jurymedlemmarna och ställt frågan hur representativa de är för Sverige.
Men en sådan debatt riskerar lätt att skymma skogen för alla trän. Problemet är inte juryns tondövhet inför folks vilja – och den lätt genomskådade politiska markeringen det innebär – problemet är att Sveriges Television över huvud taget är med och organiserar Eurovision, ett arrangemang som kostar svenska skattebetalare jättebelopp. Av vilket skäl ska sådana jippon finansieras med statliga medel?
Vi vet svaret. Tanken är att medier ska vara statligt finansierade för att säkerställa kvalitet. Det är detta som är idén bakom public service. Om radio, teve och andra medier finansieras via skattsedeln får alla människor, också de som inte har råd att köpa den underhållning de vill ha, möjlighet att ta del av den. Det bidrar till det demokratiska samtalet, folkbildningen och annan upplysning.
Tanken är vacker. Det är knappast den det är fel på, utan genomförandet.
Den brittiske historikern Robert Conquest formulerade ett antal politiska lagar som han aldrig själv skrev ner, men som oftast brukar formuleras så här:
1 Alla människor är konservativa rörande den fråga de är mest kunniga i.
2 Alla organisationer som inte är uttalat höger kommer förr eller senare att bli vänster.
3 Varje organisations beteende kan bäst förstås om man utgår från att den i hemlighet kontrolleras av sina fiender.
Som exempel på organisationer som blivit vänster brukade han nämna den engelska kyrkan och Amnesty International. Rörande den tredje punkten påpekade han att det faktiskt funnits organisationer som kontrollerats av sina fiender. Den brittiska hemliga polisen under efterkrigstiden kontrollerades exempelvis av personer som av olika skäl agerade i Sovjets intressen.
Men det finns en annan organisation som dessa ord stämmer in förbluffande väl på, nämligen Moderaterna. De är det största partiet i regeringen och med Sverigedemokraternas stöd hade de lätt kunnat genomdriva en betydligt tuffare politik mot public service än vad den tama utredning som lades fram igår föreslår. Och public service är ju den där organisationen som förr eller senare – i detta fall förr – blir vänster.
Många av Moderaternas väljare är djupt missnöjda med dagens public service, men en stor del är också nöjda. Public service åtnjuter högt anseende bland väljarna vänsterut, men betydligt lägre bland väljarna till höger, men också många högerväljare gillar sitt public service. Uppenbarligen är det för att inte stöta sig med denna grupp som man kommer med en utredning som i stort sett går ut på att fortsätta som förut. Aningen lägre anslag och en liten anmärkning om att radion och teven ska ägna sig åt radio och teve, inte tidningspublikation på nätet, är allt.
Men resultatet av en så försagd politik blir att ingen av väljargrupperna blir tillfreds, att allt blir lamt. Politikerna kommer inte att få beröm från dem som vill se en nedskuren public service och inte heller beröm från dem som gillar dagens situation. Det är verkligen inte långsökt att tro att Moderaterna styrs av en hemlig sammansvärjning av partiets fiender.
