Vi vet inte varför en 35-årig man sköt ihjäl ett tiotal personer, inklusive sig själv, på en skola i Örebro.

När vi inte vet är det naturligt att söka svar. Det orsakade att Flashback kollapsade igår. Vi letar efter motiv. Vi vill veta och söker förklaringar.

Men det är meningslöst.

Den ende som hade en förklaring till det fruktansvärda dådet var givetvis gärningsmannen. Men han är död. Och även om han hade en förklaring, spelar det ingen roll.

Alla människor kan förklara sina handlingar mer eller mindre väl. Men en förklaring är ingen ursäkt. Gärningsmannen kunde ha de bästa skäl i världen för att begå sitt missdåd. Men dådet förblir lika fasansfullt i alla fall. Och ansvaret vilar på honom.

Att vilja veta orsaken är naturligt. Att leta efter någon att skylla på är lika naturligt. Men att det är naturligt gör det inte rätt. Eftersom vi inte vet, kan vi heller inte skylla på vare sig regeringen, polisväsendet, lagstiftningen, vapenlicenser eller något annat.

Allt vi kan göra är att sörja.

Vi kan sörja som vi gjorde när Olof Palme mördades på Sveavägen i Stockholm 1986. Mannen som varit så illa omtyckt i stora delar av Sverige blev genast sörjd. Sådan är döden. Den förtar aggressioner. De spelar inte längre någon roll när någon är död.

Men framför allt sörjde svenska folket att de förlorat illusionen att Sverige var ett tryggt land där statsministern kunde gå på bio en fredagskväll utan livvakter.

Nu var det längesen vi förlorade sådana illusioner. Nu sörjer vi de oskyldiga döda i Örebro.

Och vi sörjer också att Sverige tagit ännu ett steg på vägen mot att bli ett allt hårdare land att bo i.