När människor i vår del av världen frågar sig om förutsättningarna för en liberal demokrati i Syrien utgår de från orimliga utgångspunkter. Men nog har Syrien förutsättningar för att bli ett bättre land än det varit.
När Syriens brutale diktator Bashar al-Assad fann det för gott att fly Syrien inför rebellernas maktövertagande i söndags var det många som uttryckte hopp om att landet skulle kunna bli en demokrati. Utrikespolitiska institutet, Reportrar utan gränser, Sida och medier som SVT, TV4 och alla större svenska tidningar uttryckte hopp om demokrati, men framhöll att den drömmen verkar långt borta. Rebellerna som tagit över är knappast några demokrater, konstaterade man.
På sociala medier fanns det dock många personer som redan gladdes åt en spirande demokrati. I gengäld fanns det lika många som avfärdade allt sådant som korkade fantasier. En del sa: Se hur det gick i Iran 1979! Andra påpekade den nya ledningens tidigare medlemskap i ISIS och Al-Qaida och förutspådde att Syrien gått ur askan i elden.
Det är omöjligt att sia om framtiden, inte minst i detta fall. Men allt ser faktiskt inte så mörkt ut. Den nye ledaren Abu Mohammed al-Golani har tagit avstånd från det han kallar sina ungdomssynder i terroristgrupperna och partiet han leder, Hayat Tahrir al-Sham, är definitivt ett religiöst muslimskt parti, som knappast strävar efter att införa en modern liberal demokrati av västerländskt snitt, men däremot verkar de inte vara islamister i betydelsen att hela samhället måste underkastas islam i dess strängaste form. Vi lär förmodligen inte se ett nytt Iran.
Många har hävdat att al-Golani inte är att lita på och att syftet är att smygislamisera landet. Det finns många skrivbordskrigare som kommer att bli mycket upprörda nu, men jag tror faktiskt inte att de har rätt. Al-Golani har sagt att mångfald är Syriens styrka. Och då talar vi inte om svensk, medvetet skapad ”mångfald” av ideologiska skäl, utan ett land som har denna mångfald av historiska orsaker och där den enda medmänskliga politiken måste handla om att en mängd olika folkgrupper samsas.
Al-Golani kunde lika gärna ha deklarerat att han vill införa sharialagstiftning och att landets alla minoriteter måste följa den. Hade han sagt det hade han kunnat påräkna stöd från många grannländer. Men det sa han alltså inte. Inte nog med det. Han har också uttryckt tacksamhet över att Israel bekämpat Hizbollah och sagt att han söker fred med alla grannländer, inklusive Israel. Inte heller det har han något att vinna på. Motsatsen hade dessvärre gett honom fler vänner, så som världen nu ser ut.
Det stora misstaget som båda sidorna gör, är att de utgår från att ett fungerande och medmänskligt land är det samma som att man strävar mot demokrati och västerländska mänskliga rättigheter, med andra ord att de dömer landet efter västerländsk måttstock. Det är en orimlig dröm som förblindar en så att man inte ser de möjligheter som faktiskt finns. Misstaget är inte nytt. Det är faktiskt urgammalt.
Den franske filosofen och orientalisten Volney (1757-1820) tillbringade närmare två år i Syrien på 1780-talet, bland annat för att lära sig arabiska. När han återvänt till Frankrike skrev han en mycket uppmärksammad reseskildring där han skildrade sina upplevelser i Egypten och Syrien. Han var en sann upplysningsfilosof och efter den franska revolutionen fattade han på nytt pennan för att i boken ”Les Ruines” (1791) argumentera för att också den övriga världen borde få del av upplysningen och den nya värld han såg spira i Europa.
Han låter sin bok utspelas i den syriska ruinstaden Palmyra, där han för långa samtal med en andevarelse, eller en ”genie”. Till stora delar är texten en skarp kritik mot alla religioner, mot tron på en gud och för åsikten att Jesus är en mytologisk gestalt skapad för att sprida ett högst mänskligt budskap över världen i en tid då budskapet inte hade kunnat framföras på ett mera rationellt sätt. Alla länder genomgår nämligen olika stadier, men i olika hastighet i olika länder. Om människor bara får ta del av sakligt framställda argument enligt rationalitetens och logikens regler kommer alla människor att gå samma upplysta framtid till mötes, enligt Volney.
Volneys bok i en engelsk upplaga från 1795
Volneys bok blev oerhört uppmärksammad och spridd, vilket kan förefalla egendomligt i dag, då knappt någon har hört talas om vare sig karln eller hans bok. Nya upplagor på de stora världsspråken utkom regelbundet fram till 1800-talets mitt. En svensk upplaga utkom 1800. Den senaste engelska upplagan utkom så sent som 2007.
Vi vet ju i dag att Volneys tro kom på skam, att om man bara visar för människorna att religion är ologisk och vidskeplig så kommer förnuftet att segra och alla religioner försvinna, också i Syrien. Ytterst få saker handlar om en logik och rationalitet som är lika för alla. Det som är logiskt för en är inte logiskt för någon annan. Det tydligaste exemplet på det står väl Volney själv för, som inte kan se det ologiska i att använda en påhittad ande som bevis för att Gud är påhittad.
I Volneys bok är alla människor fria individer som tänker utifrån den logik som Volney tycker är riktig. Trots sina år i Syrien tycks han inte ha förstått att människorna där då – liksom nu – levde i klansamhällen, där man inte gifte sig utanför klanen och inte tillhörde en viss religion på grund av att man genom logiskt tankearbete kommit fram till att den religionen var sann, utan därför att hela klanen tillhörde en viss religion.
Det Volney inte begrep och de människor som tror att Syrien i dag strävar efter demokrati inte förstår, är att förutsättningarna för den moderna västerländska demokratin inte började med upplysningen, utan berodde på en långsam process då Europa blev alltmer individualistiskt. Utan den processen kan man självklart införa ett system där man röstar fram parlamentsledamöter, men dessa lär då väljas utifrån vilken folkgrupp de tillhör eller vad de utlovar åt en eller flera folkgrupper. Systemet kallas klientelism och är långt från det vi kallar en liberal demokrati.
Ett sådant system, kanske där de olika folkgrupperna – Syrien har mängder av olika etniska grupper – förhandlar sig till vissa platser i parlamentet eller vissa ämbeten i administrationen, är som skapat för korruption.
I det gamla osmanska riket, vilket nuvarande Syrien en gång var en del av, hade man ett särskilt system för att förhindra att en klan kom i besittning av vissa ämbeten. Man rövade bort barn från Kaukasus och uppfostrade dem till ämbetsmän och militärer. Formellt var dessa slavar, men de hade ofta stor makt och kunde skapa sig stora förmögenheter. Eftersom de inte tillhörde en viss klan kunde de vara rättvisa mot alla, lojala enbart mot staten.
I vår tid skulle givetvis denna form av slaveri inte accepteras. Då är klientelismen enda lösningen för ett land där demokrati inte är möjlig, eftersom människors lojalitetsband främst ligger med den egna folkgruppen. Det är inget idealsamhälle, långt ifrån. Men det är rimligare att tro på än att en modern liberal demokrati skulle uppstå ur intet i Syrien.
Och jämfört med ett totalitärt skräckvälde är det rena paradiset.
