Korn: Tänk vad trevligt att ha haft fel

I början av 2000-talet var den franske idéhistorikern och filosofen Michel Foucault som mest i ropet som intellektuell kändis. Själv var han död sedan 1984, men hans böcker var eftertraktade som aldrig förr. Han påstods vara den oftast citerade personen i vetenskapliga artiklar inom humaniora. Att nämna Foucaults namn i en text blev populärt, något som inte sällan användes av charlataner, exempelvis Mona Sahlins särskilda utredare i diskrimineringsfrågor Masoud Kamali. En svepande formulering med referens till en bok av Foucault – givetvis utan sidhänvisning – såg snyggt ut i utredningen.

Jag minns att när jag läste en hel del av Foucault för drygt tio år sedan tänkte på att hans intresse för transpersoner innehöll en tidsinställd bomb. Foucault var intresserad av hur makt utövas genom att man kategoriserar olika företeelser. När han skrev om sexualitet var han därför särskilt intresserad av hur man historiskt försökt kategorisera olika sexuella böjelser, men även människor som inte utan vidare lät sig kategoriseras som antingen man eller kvinna.

Han upptäckte och publicerade den franska hermafroditen Herculine Barbins (1838-1868) memoarer och höll 1974-75 en serie föreläsningar om liknande fall, som Marie/Marin Lemarcis och Anne Grandjean på 1700-talet. I första delen av ”Sexualitetens historia” (1976) skriver han om hur avvikande sexuella vanor stämplas som ”perversa” och hur personer av oklar könsidentitet kallas ”monstruösa”.

Jag hade på den tiden en god vän, Danny, som jag dagligen diskuterade olika frågor med. Han var homosexuell och så pass gammal att han upplevt den tid då homosexualitet var något som man smög med. Danny var gift med en man och glad över att samhället förändrats så att detta var accepterat. Men det innebar inte att han var okritisk. Både han och hans make hade slutat att delta i Pride, som de menade hade urartat till en politisk vänstermanifestation.

Som mycket beläst i René Girards skrifter om syndabocksmekanismer menade Danny att den tid snart skulle komma då homosexuella fått alla de rättigheter som andra människor i samhället hade. Men kampen ger mersmak och de som kämpat för de homosexuellas rättigheter skulle knappast nöja sig, utan söka några att fortsätta kampen för. Foucault hade redan stakat ut vägen. Nästa målgrupp skulle bli transpersoner.

Personer med fysiskt oklart kön är ytterst sällsynta. När vi talar om transpersoner syftar vi nästan alltid på personer som känner att de fötts i fel kropp, det vill säga män som känner sig som kvinnor och kvinnor som känner sig som män. Danny förutsåg att kampen för transpersonernas rättigheter skulle förstöra mycket av det som hade uppnåtts av feminismen och gayrörelsen. Aktivismen skulle också skamlöst utnyttja de sårbara människor som är trans, allt för det politiska budskapets skull.

Nu är vi där. För bara några dagar sedan var det i många kretsar otänkbart att kalla en man som identifierar sig som kvinna för något annat än kvinna. Men när Vilma Andersson mördade en 25-årig kvinna höjdes rösterna mot ”mäns våld mot kvinnor”. Inte kvinnors våld mot kvinnor. Plötsligt spelade det inte någon roll att Robin bytt namn till Vilma och identifierade sig som kvinna. Nu var hon man igen.

Danny dog 2018, men från sin himmel säger han säkert ”vad var det jag sa”.

Men det är en rätt tråkig sak att få rätt i efterhand. Inför den nya könsbyteslagen varnade jag för att lagen skulle utnyttjas, exempelvis av män som ville sitta av sina fängelsestraff på kvinnofängelser. Det hade redan inträffat i Storbritannien och det var därför inte alls svårt att förutse att samma sak skulle ske i Sverige.

För över ett år sedan skrev jag om Paulus Abdelshahed i Södertälje, som mördade sina båda barn. Bulletin var, såvitt jag vet, den första tidningen som nämnde att mördaren kallade sig ”Lilly” och gick klädd i kvinnokläder. Det var detta som gjorde att barnens mamma ville skilja sig från honom och det var för att hon inte skulle få vårdnaden om barnen Abdelshahed mördade dem.

Nu har han officiellt bytt kön till kvinna, heter verkligen Lilly och vill avtjäna sitt fängelsestraff för morden på ett kvinnofängelse. Detta har väckt stor uppståndelse, men om regeringen hade lyssnat på alla de som förutspådde exakt detta innan lagen om könsbyte antogs hade vi sluppit den uppståndelsen.

En av mina första politiska texter publicerades på den nu avsomnade debattsajten Newsmill 2008. Där förutspådde jag att om inte de etablerade partierna skulle ta frågor om invandring och kriminalitet på allvar, skulle nya partier, främst Sverigedemokraterna, växa sig allt större på de andra partiernas bekostnad. Det var inte särskilt svårt att förutspå, så jag har ingen anledning att skryta över den insikten. Men desto större anledning finns det att beklaga att så många andra på den tiden hävdade att så fick man absolut inte säga. Det vore att spela mörka krafter i händerna. Som om det gick att förhindra den uppenbara samhällsutvecklingen genom att tiga eller blunda.

I stället hade man en annan metod för att bekämpa utvecklingen. All diskussion om de frågor SD lyfte avfärdades genom att man använde förintelseöverlevande som varnande exempel och för att ”det var så det började på trettiotalet”. Jag varnade för att det urvattnade och relativiserade Förintelsens förfärliga brott att använda den som fågelskrämma i vår tids futtigare debatt och fick skarp kritik från Livia Fränkel, Hédi Frieds lillasyster. Livia dog i somras vid 97 års ålder och jag vet att hon under de senare åren insåg att jag hade haft rätt.

Den insikten hade jag gärna besparat henne. Nu, när det verkligen börjar likna det hat mot judar som kännetecknade 1930-talet, är det öronbedövande tyst från de som använde trettiotalet som skrämselpropaganda för tio år sedan.

På den tiden satt jag en gång på kaféet Vetekatten vid Kungsgatan i Stockholm och samtalade med en av de kulturpersonligheter som regelbundet på DN:s kultursida varnade för det antågande trettiotalet. Efter den 7 oktober 2023 och Israels krig i Gaza har han börjat låta som de trettiotalsfigurer han tidigare varnade för och jag har därför sagt upp bekantskapen med honom. Men då diskuterade vi medborgarskap.

Det är oerhört viktigt att medborgarskapet skyddas, att man aldrig frestas att ta medborgarskap från någon, vem det än vara månde, vad orsaken än kan vara, menade han. Det var det ju lätt att hålla med om. Men:

– Förstår du verkligen inte att om medborgarskap delas ut lättvindigt utan noggranna kontroller, utan krav på skötsamhet, anpassning, språkkunskaper och annat, kommer förr eller senare en motreaktion, då man börjar dra in medborgarskap, sa jag.

När jag fortsatte med att säga att om man verkligen vill försvara medborgarskapets helgd måste man föra en mycket restriktiv invandringspolitik och ställa höga krav på dem som beviljas medborgarskap, blev han besvärad och började skruva på sig.

Nu är vi där. Indragna medborgarskap är snart verklighet, av exakt de skäl som var lätta att förutspå för ett drygt årtionde sedan.

Det har varit ganska lätt att spå om framtiden, även utan kaffesump och kristallkula. Det räcker med att se på verkligheten utan skygglappar.

Men jag hade mycket hellre haft fel.