Reaktionerna på tablån ”La Cène Sur Un Scène Sur La Seine”, det vill säga en ordlek som betyder sista måltiden på en scen vid Seine, fortsätter. Det har nu hunnit bli ett vedertaget faktum i alla kretsar som vill vara politiskt korrekta att scenen föreställde en dionysisk backanal. Att scenen var utformad som da Vincis tavla och att dess skapare alltså själv kallade den La Cène, vilket vem som helst med tillgång till Google translate kan få översatt till ”Herrens nattvard”, spelar givetvis ingen som helst roll. Säger du något annat tillhör du ”de lättkränkta”.

Det är inte fint att vara lättkränkt.

Många av dem som nu sägs tillhöra de lättkränktas skara brukar försvara den västerländska civilisationen när den hotas. Hoten kommer dels från den vänster som tror att normkritik och nedrivande av kulturen är ett första steg mot revolutionen, dels från muslimer, som sannerligen inte har några problem med att vara lättkränkta. Bränner någon en Koran härjar de stan. Gör någon en teckning av Profeten slaktar man tidningsredaktionen.

Rätten att få kränka, rätten att få uttrycka sin åsikt också om det som upprör andra, är en av den västerländska civilisationens adelsmärken. Men rätten att få uttrycka i tal, skrift, musik och skådespel sådant som kränker andra innebär givetvis att människor kan bli kränkta. Annars är ju rätten meningslös.

En människa kan alltså känna sig kränkt samtidigt som man försvarar rätten att få kränka. En kränkt människa måste inte reagera med att gå bärsärkagång och kasta sten. Såvitt jag vet har heller ingen av de som nu kallas lättkränkta reagerat med att vandalisera stan. Man har reagerat genom att kritisera. Det är lika mycket en del av den västerländska civilisationen att kritisera som att försvara rätten att fritt få uttrycka också det kränkande.

Men man kan kritisera något utan att för den sakens skull känna sig kränkt. Infallet att under en festlig invigning framföra en tablå som så uppenbart utmanar den goda smaken kan man faktiskt kritisera utan att känna sig det allra minsta kränkt. Man behöver inte vara en sedlighetsnucka för att tycka att det är onödigt att en karl bär kortbyxor så små att pungen hänger utanför.

Men framför allt kan man tycka att hela utmaningen känns så förlegad, så förutsägbar, när säkerhetsarrangemangen kring OS är så rigorösa på grund av hot från terrorister som bekänner sig till en annan religion, som inte alls låter sig skämtas med på några vis. Man låtsas utmana, men håller sig i själva verket inom väldigt säkra ramar.

Att kritisera detta hyckleri är inte det samma som att vara lättkränkt.

Däremot kan man se en tydlig upprördhet. En gång i tiden var det ett hjältemod att utmana det bestående västerländska samhället, men numera är angreppen mot det så många och så vanliga att det upprör folk som faktiskt tycker att vår kultur är värd att försvara, att den inte längre kan tas för så självklar att angreppen bara är roliga provokationer.

Människorna som ser detta tillhör ofta samhällets föraktade, de som sällan kommer till tals, de som automatiskt stämplas som rasister, fascister eller åtminstone som bigotta. Till detta har nu lagts kategorin ”högerkristna”. Och det är sant att många mer eller mindre kuriösa inlägg har kommit från det håller i denna debatt. Men det är att gravt förenkla att utmåla det som en kamp mellan högerkristna och samhället i övrigt. Många som är upprörda är varken kristna eller höger. De är upprörda på andra grunder, eftersom de ser det de högaktar som smutskastat lite väl ofta och lite väl föraktfullt. Då blir en del ”kulturkrigare”. Men till skillnad från andra krigare är det ett krig som nästan alltid utkämpas utan våld.

I krig är det alltid viktig att komma ihåg vem som är anfallare och vem som försvarar sig. Det började inte med att de som kallas lättkränkta anföll.