Det händer några gånger varje år att jag åker vägen mellan Hova och Töreboda i Västergötland. Jag tror inte att det skett en enda gång utan att jag spanat efter det gamla omålade huset på Nolgården i byn Björkulla i Älgarås. Jag vet att huset är borta sedan länge, men också när det stod där var det svårt att upptäcka, invuxet som det var i enorma snår av syrenbuskar och höga träd.

Jag hade fått tips om att i det gamla huset bodde Lasse i Björkulla, en pratsam man som ofta stod i affären nere i Töreboda och höll låda. När det var dans i bygden kunde man vara säker på att han var där för att få sig en svängom.

Men, berättade folk för mig, Lasse hade en bror som var hans raka motsats. Han visade sig aldrig för folk, höll sig hemma på gården och gick aldrig någonstans. Han var folkskygg. Få hade sett honom. Man bara visste att han bodde där.

Den 20 juni 1998 åkte jag till Björkulla, parkerade min bil vid vägen, gick in över gårdsplanen, där en Volvo stod parkerad, gick uppför den höga trappan och knackade på. Det hördes att någon rörde sig där inne, men det tog lång tid innan dörren öppnades. En äldre man tittade ut, jag presenterade mig och mannen gick före mig nerför trappan.

Han slog upp bagageluckan på den parkerade Volvon och satte sig där. Han visade för mig att sitta bredvid honom. Och vi började prata.

Han började med att göra klart för mig att han inte var Lasse, den pratglade brodern. Han var inte hemma. I stället hade jag träffat den folkskygge brodern Magnus. Han gjorde också klart för mig att han minsann inte var bortkommen. Han använde ordet folkskygg om sig själv, men något egendomligt bygdeoriginal var han inte för den sakens skull. Hans mamma hade haft hand om byns bibliotek och familjen var musikalisk. Han kanske sällan visade sig borta, men han hade god reda på saker och ting.

Kanske var det just på grund av att han å ena sidan levde i den gamla miljön och aldrig lämnade den, å andra sidan noga höll reda på vad som hände i världen, som gjorde att han gjorde en halsbrytande liknelse som etsat sig fast i mitt minne.

Jag minns inte längre hur vi kom in på det, men i något sammanhang berättade Magnus att han brukade sätta ut ett fat med gröt till tomten på julafton och nästa dag var alltid gröten noggrant uppäten.

Att höra något sådant berättas hör till folklivsforskarens fägnerika fröjder. Alltså han berättade inte att man förr brukade sätta ut ett fat med gröt till tomten, utan berättade om att han själv – 1998, över hundra år efter att sådant allmänt förekom – satte ut grötfatet. Och detaljen att gröten alltid åts upp visade att han själv trodde på att tomten åt upp gröten och i gengäld vaktade gården under det kommande året.

Jag blev ivrig. För ivrig för att Magnus inte skulle förstå att det han sagt väckt min nyfikenhet till liv. När jag ville fråga mer om tomten, om Magnus sett tomten någon gång eller om han märkt att tomten hjälpte till på något särskilt vis, blev Magnus reserverad. Men så sade han:
– Förr trodde folk på tomten. Di va livrädda för’en. Nu tror folk på marknadskraftera i stället. Men de krävs allt mer än ett fat me gröt för å blidka marknadskraftera.

Så jag fick aldrig veta om Magnus sett tomten.

I min anteckningsbok från de åren ser jag att jag efter besöket hos Magnus fortsatte till Hjalmar på Bastusängen i samma socken Älgarås. Hjalmar var född 1910 och bodde i en liten stuga han byggt själv vid sjön Velen. Han saknade elljus, telefon och alla andra moderna bekvämligheter. Stugan låg långt bortom farbar väg. Det tog mellan en kvart och tjugo minuter att nå den till fots från närmaste väg, som var en enslig grusväg i djupa skogen.

Hjalmar levde där i sin ensamhet fram till 2005, då han hittades drunknad i sjön nedanför stugan, 95 år gammal. Kanske hade han tagit livet av sig. Han pratade redan första gången jag träffade honom, 1994, att han funderat mycket om hur man bäst tog livet av sig när han blev för gammal för att kunna klara sig själv i stugan. De sista vintrarna hade han tillbringat på ett äldreboende i Töreboda, men så fort vädret tillät det hade han återvänt till stugan i skogen.

Kanske ville han inte återvända till äldreboendet. I så fall hade han gjort precis så som han flera gånger pratat om. Att hänga sig var ingen bra metod att ta livet av sig, menade han. ”Hänga där å vänta på att en kallnar”, som han sade. Då var det bättre att dränka sig ”å se himlen ifrå sjöbotten”.

Jag minns inte längre om det var vid detta besök, men flera gånger när jag pratade med Hjalmar berättade han om en märklig syn han haft en gång när han gick genom skogen. En jättelång människa, så lång att han syntes över trädtopparna, hade kommit gående mot honom i sällskap med en ung pojke av normal längd. När den unge pojken fick syn på Hjalmar hade han ryckt i den långe mannen och båda två hade spårlöst försvunnit.

Hjalmar hade alltså sett en jätte. Han berättade inte om att folk förr i världen hade trott på jättar, utan han berättade om hur han själv träffat en jätte i skogen. Det var något enastående att höra en människa berätta om sådant. Och denna dag träffade jag alltså inte mindre än två människor med sådana berättelser – även om jag inte är säker på att Hjalmar berättade sin historia vid just det tillfället.

Den moderna jultomten är som bekant till utseendet inspirerad av helgonbilderna av Nikolaus av Myra i nuvarande Turkiet. När Nikolaus levde var det dock i den grekiska kultursfären. Men namnet tomte kommer av tron på den gamla gårdstomten, som Magnus i Björkulla fortfarande satte ut gröt till för mindre än trettio år sedan.

Med den berättelsen önskar jag och hela Bulletins redaktion alla våra läsare en riktigt god jul.