Till de som än en gång påpekar att jultomten är från Turkiet kan man dels svara att Turkiet inte fanns när han levde, att han bodde i en grekisktalande del av Romarriket. Men man kan också svara att det inte spelar roll var sagoväsen härstammar från.
Slaget vid Brunkeberg 1471 är en av de viktigaste händelserna i Sveriges historia. Det var då Kristian I, Danmarks, Norges och Sveriges gemensamme kung, fick fly landet och Sten Sture den äldre tog över makten, formellt som riksföreståndare. För framväxten av dagens Sverige var det av största vikt.
Ur vår tids perspektiv kan man kanske tycka att det hade varit bättre om de tre länderna förblivit i union. Men det går inte att komma ifrån att detta var vad som hände och det har format den fortsatta historien.
På den tiden skrevs historia i rimmad form och rimkrönikan utökades av olika författare vid skilda tillfällen. Den anonyme författare som skrev avsnittet om slaget på Brunkeberg var själv närvarande när slaget ägde rum kring Brunkebergsåsen på Norrmalm i dagens Stockholm. Han skriver att han stod och såg på, hur detta skulle tillgå:
jak stodh och saagh oppa
thz thetta monde saa tiil gaa
Vi har därför en ögonvittnesskildring till hur Sten Sture eldade på sina trupper för att få dem stridsmotiverade. De sjöng tillsammans. Det var inte vilken sång som helst, utan krönikan säger att de ”qwaadho sancti örians wysa”. De kvad alltså visan om sankt Göran och draken.
Denna visa berättar om hur en ryslig drake plågade en stads invånare. Drakens andedräkt var så giftig att det räckte med att den andades över stadsmuren för att många människor skulle dö. För att inte göra det krävde draken en människa om dagen till mat.
Invånarna lottade om vem som skulle offras. En dag föll lotten på kungens dotter.
Kungen erbjöd folket både guld och silver för att skona dottern, men de föredrog att leva, så dottern fördes ut ur staden till den kulle där draken varje dag kom och åt en människa.
Men när dottern stod där dök sankt Göran upp på sin häst och sa att om hon ville döpa sig till kristendom så skulle han rädda henne. Det gick kungadottern med på och när draken kom upp ur sitt kärr stack sankt Göran sitt spjut genom dess mun, så att den blev oskadliggjord. Draken leddes in i staden och alla som hörde berättelsen följde kungadotterns exempel och döpte sig.
Enligt den vanligaste formen av visan hände detta i ”Cappadociam”, enligt andra varianter i ”Babylon”. Kappadokien är en provins i nuvarande Turkiet och Babylon är nuvarande Irak. Såvitt jag vet har trots det draken än så länge klarat sig undan förnumstiga försök att – så som skett med jultomten – kallas turk eller irakier.
Men visans text har fått det hela om bakfoten. Helgonet sankt Gregorios, som på svenska blivit Göran, var född i Kappadokien, men draken bodde inte där, utan i Lod i nuvarande Israel. Här finns alltså chansen för de som vill använda historien som politiskt vapen! Draken var palestinier!
Sankt Gregorios dog den 23 april 303 och ligger begravd i en kombinerad kyrka och moské i Lod. När han dog var nuvarande Israel onekligen provinsen Palestina i Romarriket. Men det blir ändå besvärligt, eftersom merparten av befolkningen i det land som hette Israel innan det blev romersk provins fortfarande på 300-talet var judar.
Men, framför allt: En drake är en drake och inget verkligt väsen. Samma sak gäller jultomten. Så gott som varje år är det någon besserwisser som hävdar att jultomten var från Turkiet, men som de flesta av oss vet är jultomten ett sagoväsen och ingen människa.
Att helgonet sankt Nicholas av Myra bodde i vad som i dag är Turkiet räcker inte för att göra jultomten till turk. Nicholas dog den 6 december 343 och var då 73 år gammal. Han var alltså samtida med både sankt Göran och draken, men han bodde i en grekisktalande provins av Romarriket, där det på den tiden inte fanns några turkar.
Disneys version av jultomten, kallad ”Santa” har inte mycket gemensamt med sankt Nicholas, utan är inspirerad av den julklappsutdelande figur som bär Nicholas namn i länder som Frankrike, Polen, Tyskland, Belgien och framför allt i Nederländerna, där han kallas Sinterklaas.
Father Christmas i Josia Kings ”The Examination and Tryall of Old Father Christmas” 1658
Father Christmas i mitten avvisas av den puritanske soldaten till vänster, men välkomnas av den civile engelsmannen i poeten John Taylors ”The Vindication of Christmas or, His Twelve Yeares’ Observations upon the Times” 1652
En viktigare inspirationskälla för den moderne tomten är i stället ”Father Christmas”, den personifiering av julen vars rötter i England går tillbaka åtminstone till 1400-talet. Redan på avbildningar från 1600-talet framställs father Christmas med långt skägg och fotsid rock med skärp om, alltså påfallande likt moderna bilder av jultomten.
Tron på tomtar i Sverige har dock inget att göra med något av detta. Tomtarna var väsen som man trodde fanns på gårdar, där de ofta hjälpte till för att förbättra livet på gården. På 1990-talet träffade jag ”Hunna-Gustaf” i Östra Gerum, som berättade om hur han sett tomtar hjälpa till på en av de gårdar i byn han tidigare arrenderat.
Tron på tomten var starkt förknippad med julen. Som tack för årets arbetsinsats och som en bön om fortsatt arbete brukade man på julaftonskvällen sätta ut ett fat med gröt till tomten. Det finns människor som gör så än, men den ende jag träffat som gjort det därför att han verkligen på fullt allvar trodde på att tomten fanns, träffade jag i Älgarås i Västergötland på 1990-talet.
En svensk tomte i Llwellyn Lloyds ”Peasant life in Sweden” 1870
Själv kan jag tänka mig betydligt meningsfullare frågor än i vilket land uppenbara sagoväsen hör hemma. Därmed inte sagt att sagoväsen skulle vara meningslösa eller oviktiga. Under 1600-talet, när puritanerna i England förbjöd julfirande, spelade pamfletter och skådespel om Father Christmas politisk roll. När Sten Stures trupper sjöng om sankt Göran och draken på Brunkebergsåsen 1471 kan det ha fyllt dem med sådant mod att de vann slaget.
Berättelser spelar många gånger stor roll, inte minst som gemensamma referenspunkter. Att människor kan referera till samma saker får dem att känna samhörighet och större gemenskap, vilket i sin tur leder till lojalitetsband som är nödvändigare i vår splittrade tid än på mycket länge. Det är det viktiga med berättelserna. Om de är sanna eller inte, eller i vilket land en saga utspelas i eller ursprungligen kommer från, saknar betydelse.
Förnumstiga människor som känner ett tvång att tala om att Lucia var ett helgon från Italien, tomten var från Turkiet och att saffranet i bullarna importerats långt bortifrån, förstår inte detta. De tror sig göra nytta genom att klä av gamla myter och förstår inte att myterna fyller en funktion, också i vår tid. Och det spelar ingen roll om de är sanna.
I folkfantasin har man ofta gett lokal anknytning till internationella myter. Så påstås till exempel Lucia ha delat ut bröd från en båt på Vänern under en hungersnöd och i Oxfordshire i England finns ett berg där draken som mötte sankt George, som han kallas där, ska ha bott.
Nej, det är inte sant. Men det är inte heller oviktigt.
