Relationerna mellan Storbritannien och Pakistan har varit frostiga den senaste månaden. En fråga som legat och pyrt i tio år har nämligen kommit upp till ytan. Det handlar om de gäng som systematiskt groomat brittiska flickor, nästan alltid 14–15 år gamla, att bli mer eller mindre sexslavar. De har förnedrats, våldtagits, drogats och på andra sätt utnyttjats. Det rör sig om tusentals flickor, utvalda just därför att de är brittiska och förövarna är nästan alltid män med pakistansk bakgrund.

När Roger Scruton 2014, alltså för snart tio år sedan, skrev om fallet Rotherham, en mindre stad nära Sheffield i norra England, anklagades han för rasism därför att han kallade förövarna vid deras rätta namn. Men det mest iögonenfallande var faktiskt inte rasismanklagelserna, utan den bedövande tystnad som så många medier ålade sig. Scruton skriver bland annat (i min översättning):

”Föreställ dig följande fall. En fjortonårig flicka tas om hand av de sociala myndigheterna i staden där hon bor, därför att hennes föräldrar är narkomaner, hon är vanvårdad och dyker inte upp i skolan. Hon är en av många, för så ser det ut i Storbritannien i dag. Och kommuner kan tvingas av domstolar att träda in i stället för föräldrarna till vanvårdade barn. Kommunen placerar henne i ett hem, där hon bor tillsammans med andra barn under uppsikt av de sociala myndigheterna. Hemmet besöks regelbundet av unga män som försöker locka flickorna till sina bilar, där de bjuds på droger och sprit och sedan tvingas till sex.

Flickan, som är ensam och försummad, möter en man utanför hemmet, som lovar henne en tur på bio och sedan en fest med jämnåriga barn. Hon går i fällan. När hon våldtagits av en grupp med fem män får hon veta att om hon säger något till någon kommer hon att tas från hemmet och misshandlas. När hon, efter att händelsen upprepats, hotar med att gå till polisen, förs hon ut på landet, dränks i bensin och blir tillsagd att om hon inte lovar att hålla tyst kommer de att sätta eld på henne.

Under tiden måste hon acceptera att utnyttjas en gång i veckan, mot droger och alkohol. Snart börjar hon hyras ut till andra städer i grannskapet, där hon utnyttjas av andra män. Hon är utom sig och deprimerad och när hon når den punkt då hon inte längre klarar det, går hon till polisen. Hon kan bara stamma fram några ord och förmår inte anklaga någon särskild. Hennes anmälan avfärdas med att sexet måste ha varit frivilligt. Socialarbetaren som ansvarar för henne lyssnar på hennes klagomål, men säger att hon inte kan agera så länge hon inte identifierar sina plågoandar. Men när flickan beskriver dem klipper socialarbetaren av och säger att det finns inget hon kan göra. Hennes far, så narkoman han än är, försöker hålla kontakt med sin dotter och misstänker vad det är som händer. Men när han går till polisen arresteras han och anklagas för att förhindra polisens arbete.

Under två år försöker flickan begå självmord, slutar som övergiven och hemlös, utan utbildning och utan någon chans till ett normalt liv.

Omöjligt, säger du, att något sådant skulle hända i Storbritannien. Men faktum är att detta är bara ett fall av över 1 400 liknande under de senaste femton åren i den lilla staden Rotherham i södra Yorkshire, alla med utsatta flickor, antingen i socialtjänstens vård eller från familjer oförmögna att skydda dem från rovlystna gäng. Knappast några arresteringar har gjorts, inga socialarbetare eller poliser har tillrättavisats och fram till nyligen har saken avfärdats som betydelselös av alla ansvariga. Ökande allmän medvetenhet om problemet ledde till klagomål och orsakade en rad av officiella rapporter. Den senaste rapporten, av professor Alexis Jay, tidigare chefsinspektör för socialt arbete i Skottland, ger sanningen för första gången på 153 ohyggliga sidor. Ett faktum står ut över alla andra detaljrika fasansfullheter i rapporten. Det är att flickorna som är offer är vita, medan deras plågoandar är pakistanier.”

Så långt Roger Scruton. Han ger en förklaring till varför dessa uppenbara brott mot samhällets svagaste sopats under mattan. 1993 mördades den artonårige svarte pojken Stephen Lawrence av ett gäng på fem personer i södra London. Utredningen sköttes illa. Vittnen hördes inte och bevis slarvades bort. Lawrences familj försökte själva stämma de misstänkta, men hade inte råd att driva processen fullt ut. Först 1997 gjordes en större undersökning, men de misstänkta vägrade svara på några frågor. Tidningen Daily Mail namngav dem med foto på sin förstasida och skrev att de är ”mördare” drivna av rasistiska motiv. ”Om vi har fel, låt dem stämma oss”, skrev tidningen. Ingen stämning inkom.

En utredning tillsattes och det är denna som Scruton menar ledde till att inget hände när tusentals brittiska flickor utnyttjades. Utredaren William Macpherson kom nämligen fram till att utredningen slarvats bort därför att det fanns en uppenbar rasism inom poliskåren. Inte att de poliser som fått hand om fallet Lawrence var rasister, utan att Storbritanniens hela poliskår var ”institutionellt rasistisk”. Scruton skriver:

”Detta prov på sociologiskt nyspråk var vid denna tid mycket populärt bland sociologer till vänster, därför att det innebar en anklagelse som inte kunde motbevisas av någon som hade oturen att bli anklagad. Det spelade ingen roll hur noga du än behandlade människor av olika raser, etniciteter och hudfärger, du kunde anklagas för ’institutionell rasism’ enbart på grund av institutionen du tillhörde och arbetade för.”

Polisen, i ett försök att tvätta av sig anklagelserna, sopade därför invandrargängens brottslighet under mattan. De ville inte få nya anklagelser om rasism.

Allt detta har alltså varit känt i tio år. Scrutons artikel följdes av undersökningar, både statliga och av medier. Länge undvek man att tala om pakistanska gäng. Man kallade dem i stället ”asiatiska”, men veterligen finns det inga sådana gäng med japaner, kineser eller vietnameser. Utredningar har kommit fram till att den vanligaste barnsexförbrytaren i Storbritannien trots allt är en brittisk vit man. Men samma utredningar har visat att pakistanier och afrikaner är överrepresenterade. Men detta är också ett klassiskt sätt att byta ämne. Inget tyder på att de etniskt brittiska förövarna inriktar sig på offer av särskild etnicitet. Att pakistanier är muslimer och att de medvetet utnyttjat ickemuslimska barn och att just detta sopats under mattan av polis och sociala myndigheter av rädsla för att anklagas för rasism är kärnfrågan, som relativiseras bort genom att man räknar alla sexförbrytare. Därmed inte sagt att de andra sexualbrotten skulle vara mindre upprörande, men frågan handlar alltså om att myndigheter medvetet blundat.

Den 2 april intervjuades Storbritanniens ”home secretary”, det vill säga ungefär inrikesminister, Suella Braverman av Sky news. Där förde hon oförblommerat fram anklagelsen att det handlar om pakistanska män som utnyttjar brittiska barn och hon sade att det fortfarande pågår. Protester lät inte vänta på sig. Labourledaren menade att det var fel att peka ut en viss grupp, eftersom andra grupper också finns. Braverman svarade bland annat att det är påfallande att detta skyfflats under mattan i kommuner med labourstyre. Brittiska muslimer protesterade och från Islamabad kom officiella protester att man pekade ut pakistanska män.

De som berört denna fråga är påfallande ofta konservativa och av indisk bakgrund. En officiell undersökning på den brittiska statens hemsida är undertecknad dåvarade home secretary Priti Patel, vars föräldrar tillhör den indiska minoritet som flydde Uganda undan Idi Amin. Suella Bravermans föräldrar är från Mauritius och Kenya, men av indiskt ursprung. Nuvarande brittiske premiärministern Rishi Sunaks föräldrar är också födda i Afrika, men av indiskt ursprung.

Att det är extra känsligt i Pakistan att anklagelserna kommer från britter med indisk bakgrund sägs inte rent ut, bortsett från på twitter. Men uppenbarligen är det så att de som själva är av invandrarbakgrund vågar tala där andra lider av tunghäfta. De bekymras inte av anklagelser om rasism och de bevisar dessutom att Labours dröm om att invandrare automatiskt skulle rösta på dem kom på skam.