Ett samhälle eller en kultur kan inte bara förstås genom sina skrivna lagar och regler. Det outtalade spelar en oerhört stor roll för ett att ett samhälle ska fungera. Men det är först när det oskrivna hotas som det måste skrivas ner.
Sällan har en bok publicerats så totalt fel i tiden som den tyske sociologen Norbert Elias viktigaste verk Über den Prozess der Zivilisation, på svenska Civilisationsteori. Elias beskrivning av hur Västvärlden blir allt mera civiliserad, hur våldsutövning minskar och människor blir artigare mot varandra, utkom i två delar 1937 och 1939, samtidigt som Hitler angrep Tysklands grannländer, först med ord och från 1938 med vapen. Senare upplagor av Elias bok är tillägnade minnet av hans mor, som dog i Förintelsen.
Böckerna publicerades i Schweiz och själv var Elias flykting i England. Det var först långt senare som hans teorier uppmärksammades. Och även om tiden då hans böcker kom ut verkar ha visat att han hade fel, talar Elias om mycket längre linjer och om andra saker än det kriget och Förintelsen visade på. Han talade om hur människan i sitt vardagsliv, långt ifrån krig och annat elände, blivit allt hövligare mot sina medmänniskor.
Medan fysiskt våld och vapenhot genom historien avtar, uppstår i stället något annat, nämligen självbehärskningen. Ett av de tydligaste exemplen på detta är en modern badstrand.
Livet så som det levs på en badstrand vår tid vore fullständigt otänkbart i äldre tider. Att kvinnor skulle uppträda offentligt så avklädda vore en skandal. Därför ser vi gärna detta som något frigjort, som om vi åstadkommit en modern frihet som äldre tider skulle kunna avundas oss.
Men detta stämmer inte, menar Elias. Det som ser ut som en frihet beror i själva verket på en mängd oskrivna regler som vi alla följer, där självbehärskningen har tilltagit på ett sätt som våra förfäder aldrig skulle drömma om.
Baddräkterna har ju inte direkt blivit mer omfångsrika sedan 1930-talet, då Elias skrev detta. Men det som då var oskrivna regler har efter hand i vår tid blivit skrivna. Hur gick det till?
De oskrivna reglerna är uppenbart sådana för oss självklara ting som att inte stirra, inte tafsa, inte gå för nära andra badande. De fungerar bara så länge alla följer dem. När en person bryter mot dem blir denna antingen socialt utfrusen, eller – om det går för långt – ivägkörd.
Men när det är många som bryter mot reglerna faller hela systemet. För att rädda det måste reglerna som hittills inte uttryckts vare sig i talade eller skrivna ord uttalas.
Detta var vad som hände 2016, när polisen, med dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson i spetsen, lanserade ett armband som såg ut som polisens avspärrningsband, med texten ”Tafsa inte”.
Enskilda män som tafsat på kvinnor är tyvärr ingen ny företeelse. Sexuella övergrepp har förekommit på festivaler i alla tider. Men när övergreppen organiserades på ett sätt som man tidigare inte sett, på festivalen ”We are Stockholm” 2014 och 2015, var det något annat som hände. I de tidigare fallen sakfördes de skyldiga i den mån de var kända av polisen. I andra, mindre allvarliga fall, kan vi räkna med att den som tafsade fick veta att beteendet var olämpligt och inte accepterat.
Men framför allt: medier hade inga problem med att rapportera om övergrepp. Polisen hade inga problem med att meddela dem. På ”We are Stockholm” var de som utförde övergreppen dock i väldigt hög grad nyligen invandrade ungdomar, huvudsakligen från Afghanistan och några andra länder. Övergreppen organiserades på ett hittills okänt sätt och de som utförde dem verkade inte alls förstå det opassande i handlingarna. Då drabbades polis och medier av tunghäfta.
När tunghäftan släppt och skandalen var ett faktum försökte man alltså lösa problemet med armband. Bortsett från det naiva i detta, att dela ut armband i stället för att angripa problemet med hårdare polisinsatser, visar både den första tunghäftan och armbanden att det oskrivna behövde skrivas. Inledningsvis, utan erfarenhet av hur man säger det som tidigare inte sagts, knep man käft. När man äntligen började säga något skrev man ner två viktiga ord, som tydligt visar vad som behövde skrivas. Tafsa inte! Det är de två orden. Att det var otillräckligt är självklart, men orden som tidigare inte skrivits blev skrivna.
Polisen fick mycket kritik för att de försökte dölja vad som hände på festivaler både i Stockholm och på andra håll. Polisens talesperson sade att det berodde på att man inte ville spä på främlingsfientlighet. Men inte någon verkar ha försökt analysera varför utländska ungdomar i detta fall uppträder på ett annat sätt än de flesta – svenska undantag saknas för all del inte – svenska ungdomar.
Orsaken är det som brukar kallas Västvärldens civilisation. Det är ett komplicerat kulturellt bygge och som Norbert Elias visade var det självbehärskade uppträdandet på en badstrand – eller så som exemplen här visar på en festival – en ny företeelse. Det var först så sent som efter första världskriget som gemensamma bad för män och kvinnor iförda baddräkter slog igenom. De första försöken redan något årtionde tidigare, där gemensamhetsbaden i Mölle på sin tid var berömda, omfattade bara en liten del av befolkningen.
Civilisationens uttryck kan alltså vara väldigt nya, men de vilar på en månghundraårig, för att inte säga tusenårig, tradition. I botten här finns ett uppövat hänsynstagande och en vilja att passa in i en kultur där man inte i onödan är till besvär, där man inte utmärker sig för dåligt uppförande.
Människor som kommer från helt andra kulturer uppfattar sällan de där små nyanserna i de oskrivna reglerna. Och de som propagerat för det mångkulturella samhällets genomförande är så gott som alltid utan förståelse för kulturella skillnader. De älskar att hylla främmande maträtter, kläder och skojiga danser, men att kultur också handlar om hur människor lever med varandra, förnekar de eller saknar insikt om.
