Det egendomliga självhatet som odlas mot den västerländska civilisationen är på många sätt förödande. En gång hade det rötter långt högerut, men numera är det ett vänsterprojekt. Hur som helst är förstörelselustan farlig för oss alla.
Som ett exempel på hur högt utbildade människor kan bete sig som fullständiga idioter berättar kulturgeografen Christian Abrahamsson i ett inlägg på Facebook om när han 2005 deltog i en konferens i kritisk geografi som ägde rum i Mexiko City. Språken på konferensen var engelska och spanska, men en deltagare från Grekland föreslog att man enbart skulle använda spanska, eftersom engelska är ett ”imperialistiskt språk”:
”I rummet fanns några av the best and the brighest i internationell kulturgeografi; många har sedan dess gjort strålande karriärer. De la sina pannor i djupa veck och nickade någon slags bifall. Själv, ja, själv kunde jag inte sluta skratta.”
Och eftersom dessa kloka människor uppenbarligen inte använde sina hjärnor för att tänka är det bäst att jag förklarar, om nu någon läsare inte heller hänger med. Spanien var under århundraden ett ledande imperium och orsaken till att spanska fungerar som världsspråk beror på Spaniens erövring av nästan hela Sydamerika och många platser i Asien. Att det inte skedde med silkesvantar är inte direkt någon hemlighet. De spanska grymheterna mot aztekerna och inkaindianerna är väl dokumenterade och det enda förmildrande som kan sägas om det är att azteker och inkas själva var minst lika grymma mot fiender och att dokumentationen utfördes av spanjorer som var upprörda över sina landsmäns framfart.
Det var spanjorerna som anlade handelsstationer längs Afrikas kust varifrån de började transportera slavar till Amerika. Den spanska slavhandeln faller dock i skymundan när den jämförs med den arabiska slavhandeln från Afrika, som pågick längre och som överträffade den transatlantiska i grymhet. Trots att fler slavar fördes från Afrika till arabländer än som fördes över Atlanten saknas stora svarta befolkningar i Mellanöstern, helt enkelt därför att slavarna utnyttjades tills de dog av utmattning och därför lämnat få ättlingar efter sig.
Men det är engelskan som ses som kolonisatörernas och imperialismens språk. Hatet mot Västerlandet och dess civilisation är gammalt och ingrott – i Västerlandet. I dag odlas det främst inom vänstern, men rötterna hittar vi långt högerut. De som i tid och otid brukar skrika att det var så här det började på trettiotalet stannar sällan upp och funderar över nazismens uppenbara förakt för Västerlandets civilisation, som i deras ögon var en judisk konspiration för att förstöra Väst. Mycket av de idéerna hade de fått från Friedrich Nietzsche, som såg kristendomen som ett resultat av ”slavmentalitet”. Roms judiska slavar hyste ett ”ressentiment” – ett känsloläge hos individer, som anser sig förorättade eller underlägsna – mot de överlägsna romarna och via kristendomen införde de ideal som ödmjukhet, jämlikhet och vänlighet mot fattiga, vilket i Nietzsches ögon hotade att bryta ner den starka ariska rasen.
Nietzsche är alltid läsvärd, också när han är långt ute i fantasins tassemarker, eftersom han ständigt kommer med intressanta iakttagelser som håller än, trots att sammanhanget i vilka de presenteras inte håller. Det är väl därför han – trots att han var Hitlers favoritfilosof – så starkt intresserade vänsterns filosofer efter kriget. Michel Foucault tillbringade en sommar i sin ungdom med att läsa allt Nietzsche skrivit. Tanken på ressentiment, som Nietzsche alltså förde fram, men såg som en fara, gjordes av Foucault och så många andra av 68-vänsterns husgudar till något positivt. Men ressentimentet riktades nu mot den kultur som enligt Nietzsche hade ressentimentet som upphov; den västerländska civilisationen.
Roger Scruton har i mina ögon sammanfattat på ett lysande sätt både för- och nackdelar med ressentiment. Han skriver att det inte är en bra känsla att ha, att njuta mer av att förstöra för andra än att själv bygga upp något. Känslan är lika förödande för den som har ressentimentet som för den som utsätts för det. Det måste vara vårt samhälles uppgift att förhindra ressentimentets uppkomst, ”att leva med gemensam hjälp och vänskap, inte så att vi alla är lika och oförargligt mediokra, men för att samarbeta så att vi får med oss andra i våra små framgångar. Om vi lever så skapar vi kanaler genom vilka ressentimentet dunstar bort av egen kraft”, skriver Scruton.
Hjälpmedlen för att bygga ett sådant samhälle är klassiska konservativa dygder:
”Kanaler som traditioner, gåvor, gästfrihet, gemensam bön, botgöring, förlåtelse och civil rätt är alla ting som omedelbart upphör när de totalitära kommer till makten. Ressentiment är för politik vad smärta är för kroppen: det är dåligt att känna det, men bra att ha förmågan att känna det, eftersom utan förmågan att känna det kommer vi inte att kunna överleva. Därför bör vi inte känna ressentiment över att vi känner ressentiment, men acceptera det som en del av den mänskliga naturen, något som måste hanteras tillsammans med andra glädjeämnen och plågor.” (Roger Scruton: Fools, Frauds and Firebrands: Thinkers of the New Left (2015), s. 14)
Men om man släpper lös ressentimentet utan kanalerna för att behärska det blir det lätt en dominerande känsla som riktas mot själva samhället. Det är, säger Scruton, detta som hänt när vänsterrörelser tagit över allt större delar av samhället. I stället för en dålig, men förståelig känsla av ilska mot dem som lyckats bättre blir det en känsla för den som känner sig som att hela världen har förrått henne:
”En sådan människa försöker inte förhandla inom existerande strukturer, utan vill ha total makt för att förstöra strukturerna. Hon vill bryta ner fienden, som förstås i kollektiva termer; klassen, gruppen, rasen som hittills har kontrollerat världen och som nu i stället ska kontrolleras. Och alla institutioner som ger skydd till den klassen eller en röst i den politiska processen blir mål för den destruktiva ilskan”.
Vad som kommer i stället blir då inte viktigt. Det viktiga är att det bestående förstörs. I det ljuset kan man förstå vänsterns svaghet exempelvis för islamism, som står för precis allt det som de själva är motståndare till. Men den gemensamma fienden är den västerländska civilisationen. I den kampen är det viktigaste förstörelsen, inte vad man sen ska åstadkomma tillsammans.
