SOM-institutets stora undersökning för i år visar att av alla myndigheter och institutioner har polisen det högsta förtroendet, med 72 procent. Det är en ökning från förra årets 68 procent.

Medieakademins förtroendebarometer visar samma sak. Av alla undersökta samhällsinstitutioner har polisen högst förtroende, men 74 procent enligt deras mätning.

Detta måste rimligen bero på att människor tycker att polisen gör ett bra jobb. Trots alla sprängningar, skjutningar och andra samhällsproblem uppfattar folk att polisen gör bra ifrån sig.

Visserligen kan man ställa sig frågande ibland, som när polisen hade så svårt att ingripa när riksdagsledamoten Jessica Stegrud blev fysiskt angripen utanför sin arbetsplats Riksdagen av en aggressiv demonstrant. Att en intervjuad polis i efterhand sa att Stegrud ju ”inte är som kungen” gjorde då sannerligen inte saken bättre. Nej Stegrud är förtroendevald representant för Sveriges folk, vilket på många vis smäller högre än kungen. Om vi ska vara rädda om demokratin måste vi också vara rädda om dess representanter, vilket borde vara en självklarhet för alla – inte minst för poliser – och detta oavsett vilket parti ledamoten representerar.

Apropå det, förresten. Förtroendet för kungahuset i förtroendebarometern ligger på 49 procent. Förtroendet för de politiska partierna ligger på 16 procent.

Vad det nu kan bero på – om det är så att det höga förtroendet för polisen beror på att de gör ett bra jobb.

Låt det för allt i världen förbli så här. Det är ingen självklarhet att förtroendet för polisen är så högt. Förtroendet är något som måste vårdas. Och det vårdas genom att polisen är effektiv och klarar av att sköta sitt jobb.

På andra sidan Nordsjön ser det annorlunda ut. I Storbritannien var förtroendet för polisen redan för tio år sedan endast 63 procent. Nu är siffran nere på under femtio procent. Poliskåren betraktas som ”smärtsamt inkompetent”.

Men också inkompetenta utför ju sina jobb. Frågan är bara på vilket sätt. Polisen som låter de stora bovarna gå fria kan vara nog så effektiv mot småbrott. Ta som exempel polisen i brittiska Kent. Inom ett av dess distrikt begicks 123 inbrott. Hur många av dessa inbrott klarades upp av polisen? Inte ett enda.

Det kan bero på polisens dåliga effektivitet. Att de bara besvarar ungefär vart tredje samtal som rings in till dess växel är ett exempel på det. Och av denna tredjedel samtal som besvaras slutar de flesta med att den som ringt in får veta att en polis snart kommer att kontakta vederbörande. Men det samtalet kommer aldrig.

Men när den vill kan polisen i Kent vara väldigt effektiv. I november 2023 i kölvattnet efter massakern i Israel den 7 oktober stormade en folkmassa en flygplats i Dagestan och letade efter judar. Den pensionerade polisen Julian Foulkes tweetade apropå det och de pågående massdemonstrationerna i London att det väl snart skulle hända att en folkmassa stormade flygplatsen Heathrow för att leta efter judar.

Det skulle han inte ha skrivit. Hela 26 personer läste tweeten, varav många förmodligen från poliskåren i Kent. De ryckte nämligen ut med en sex man stark styrka, satte handklovar på den 71-årige Foulkes och gjorde husrannsakan hemma hos honom. De arresterade honom för brott mot ”Malicious Communications Act”, ungefär lagen om skadlig kommunikation.

I husrannsakan hittades fruktansvärda ting. De sökte igenom hans frus underkläder och tyckte att det verkade misstänkt att det i köket fanns blekmedel, aluminiumfolie och gummihandskar. Foulkes förklarade för dessa mästerdetektiver att han inte var någon bombmakare, men att hans fru arbetade som hårfrisörska.

Men detta är ingenting mot det de fann i Foulkes bokhylla. Där fann de Douglas Murrays bok ”The war on the West”, vilket kommenterades med att den gamle polisen hade ”very Brexity things”, något som tydligen uppfattades som att han var någon sorts extremist. Dessutom hade han flera nummer av tidskriften ”The Spectator” i hyllan.

Foulkes arresterades och fördes till polisstationen för långa förhör. Han frisläpptes efter några timmar mot borgen, men var tvungen att återvända till polisstationen en vecka senare för att motta en varning.

En varning mot vad? Att han skrivit en harmlös tweet? Eller för att han hade ”brexity” litteratur i bokhyllan? En majoritet av Storbritanniens befolkning röstade som bekant för Brexit, vilket knappast gjorde den gamle polisen till extremist.

Flera fall då folk arresterats och till och med fängslats för tämligen harmlösa saker de skrivit på sociala medier har förekommit de senaste åren. Många menar att detta visar på ett hårdnande samhälle där yttrandefriheten är i fara. Men vad det förmodligen lika mycket vittnar om är att poliser som inte klarar av att lösa allvarliga brott jagar andra sorters brott för att visa att de åtminstone gör någonting.

Och någonting gör de onekligen. Tvärs över gatan där jag bor i Salford, som är en del av Manchester, ligger ett hyreshus där det i lägenhet nummer 3 uppenbart bor någon som lever ett vilt liv. Själva hyreshuset finns på nummer 8 på gatan, men vi bor på nummer 3. Flera gånger har det hänt att polisen bankat på hos oss mitt i natten i tron om att ett alarm kommit från vårt hus. Till en början fattade jag ingenting, men nu har jag lärt mig att hänvisa dem till lägenhet nummer 3 i hyreshuset.

En gång när vi inte var hemma bröt sig polisen in. Av grannbarnen har jag fått veta att de försökte stoppa polisen med att säga att i vårt hus fanns det inget att misstänka för där bor det bara ”ett gammalt gift par”. Ja från barn får man höra sanningen!

Men det var tur att polisen bara sökte efter en människa i nöd och inte undersökte mina bokhyllor och mitt skrivbord, där tidskriften ”The Spectator ” ligger och där Douglas Murrays bok ”The war on the West” står med en personlig dedikation till mig.