Det var inte svårt att hålla med Aktuellt i gårdagens sändning klockan nio, när de talade om att ”Andraplatsen väcker frågor”. Det är alltså Israels andraplats med sitt bidrag i Eurovision song contest som väcker frågor.

Ja nog väcker det frågor alltid, att i flera länder – däribland Sverige – fick Israel flest röster bland folket och inga röster av juryn. Skillnaden mellan elit och folk kan knappast göras tydligare än så.

Det finns de som inte gillar att man talar om eliten. Många statsvetenskapliga tänkare som använt detta begrepp omhuldas nämligen på yttersta högerkanten och i kretsen kring Donald Trump. Det spelar alltså ingen roll vad dessa tänkare säger, om de har rätt eller fel, utan att fel personer gillar det de säger.

Så låt mig därför utgå från en tänkare som tydligt hör hemma på den andra kanten, som omhuldas bland folk på vänstersidan och som garanterat inte citeras av folk i Trumps närhet; Pierre Bourdieu. Tillsammans med Michel Foucault tillhör han den akademiska vänsterns husgudar.

Det är inte svårt att se att många inom denna akademiska vänster inte har läst sin husgud och har tämligen dimmiga begrepp om vad Bourdieu faktiskt säger. Det kan man se på texter där man hänvisar till andrahandskällor och inte till Bourdieus egna böcker.

Eller som i fallet med Mona Sahlins utredare om ”strukturell diskriminering” Masoud Kamali, som hänvisar till Bourdieus studie av den franske författaren Gustave Flauberts litteratur, ”The rules of art” (1993) utan att ange vilken sida i den 400 sidor tjocka boken som han syftar på och utan att förklara vad i all världen Flaubert har att göra med det Kamali hävdar om strukturell diskriminering.

Bourdieu talar i många av sina böcker, med början i ”Distinction” (1979) om att sociala klasser inte bara har med inkomst att göra, utan att man också kan markera klasstillhörighet genom smak; genom klädsel, musikval, maträtter och politisk övertygelse.

Det vi ser i fallet med Israels bidrag till Eurovisionen visar detta på ett nästan övertydligt sätt. Folk i allmänhet har sympati för sångerskan som överlevde massakern den 7 oktober 2023 genom att i många timmar ligga gömd under en hög med lik. Eliten däremot har tagit Hamas sida i kriget i Gaza. Israel har blivit synonymt med underklass, medan Hamas blivit synonymt med överklass. Det är gränser som inte har med ekonomisk position i samhället att göra, men som är klassmarkörer på samma sätt som whiskysmak i Storbritannien – folket dricker blended och eliten single malt – och så som öl förr fungerade som klassmarkör i Sverige; arbetare drack öl, medan medelklassen drack grogg.

Men i elitens värld är folk dumma i huvet. Folkets sympati för Israel kan därför inte bero på att man faktiskt gillar att det finns ett land i Mellanöstern som har demokrati, där homosexuella kan äga hus och inte bli nedslängda från dem. Därför presenterade Aktuellt en förklaring till att folket röstade på Israel.

Det måste givetvis bero på en massiv reklamkampanj från Israels sida! Aktuellt visar att en sådan kampanj ägt rum. Men de tvingas också som hastigast meddela att det är fullt tillåtet att bedriva sådana kampanjer – försåtligt inlagt efter att de presenterat ett anonymt inlägg i sociala medier som ifrågasätter om det är tillåtet.

Har andra länder också kampanjat? Den frågan borde ju rimligen Aktuellt ha tagit upp och besvarat. Men man kan ju inte få allt för tio miljarder i skattekronor. Svaret – som Aktuellt alltså inte redovisar – är att andra länder, exempelvis Malta, bedrivit liknande kampanjer.

För att uttrycka det Aktuellt faktiskt säger, men med lite grövre språkbruk: De listiga judarna har lurat folk att rösta på dem!

Ett av de stora problemen med ordet antisemitism är att det sedan andra världskriget blivit likställt med Förintelsen. Men självklart kan man vara antisemit utan att för den sakens skull vilja mörda judar – man har bara lite lagom mycket sympati för de som vill göra det och faktiskt gör det, som Hamas.

Den svenska antisemitismen skiljer sig från många andra europeiska länders antisemitism, där folk – exempelvis i Östeuropa – ställde till med pogromer och misshandlade eller mördade judar som ett inslag i firandet vid jul och påsk. I Sverige har antisemitismen frodats i de högre samhällslagren, medan folk i allmänhet oftast inte var antisemiter.

Det var folk vid universiteten, redaktörer för skämttidningar, politiker i de flesta partierna, revyskådespelare, ledningen för Svensk filmindustri och inte minst prästerskapet som var antisemiter på 1920- och 30-talen. Och trots att vår tids eliter i årtionden nu varnat för att ”det var så det började på trettiotalet” är det i samma kretsar som antisemitismen frodas nu igen – om än illa förklädd till israelkritik och antisionism.