NEW YORK. I början av covid-19-pandemin hoppades man på en V-formad återhämtning. Efter en kortvarig, men omfattande, nedstängning för att stoppa viruset skulle det bli lätt att öppna ekonomin. Med rätt mått av försiktighet och pengar skulle allt återgå till hur det var vid årets början.

Uppenbarligen var detta inte mer än en fantasi. Månader efter den första nedstängningen såg USA och många andra länder fortfarande nya toppnoteringar för smittade och avlidna i covid-19. Och pandemin har tydliggjort – och förmodligen förvärrat – djupgående problem som ansatt ekonomin långt innan krisen inleddes. 

Efter krisen borde ekonomin utformas i enlighet med medborgarnas intressen, och inte på ett sätt som ”marknaden” eller några kortsiktiga kapitalister kräver.

Exempelvis skapade den amerikanska ekonomin svår ojämlikhet. Inte bara i fråga om inkomster och förmögenheter, utan också i fråga om vårdresultat och tillgång till sjukvård. Och eftersom dessa skillnader tätt följer etniska skiljelinjer i USA blev redan marginaliserade folkgrupper ännu mera sårbara för viruset.

Under tiden har regeringar ingripit i en omfattning som saknar motstycke. Med offentliga utgifter på så ansenliga nivåer har medborgare all rätt i världen att ställa krav. Efter krisen borde ekonomin utformas i enlighet med medborgarnas intressen, och inte på ett sätt som ”marknaden” eller några kortsiktiga kapitalister kräver.

Idealet är att den ”nya” ekonomin blir mycket grönare än den föregående. Nuvarande utgifter och investeringar skulle kunna bana väg för en utbredd förändring, bort från den ekonomi som i tvåhundra år har drivits av fossila bränslen. Kunskapssektorer skulle ersätta produktion, olja och kol. Krisen skulle bemötas med strategier för att skynda på positiva trender, exempelvis billigare sol- och vindenergi, och samtidigt stoppa och vända negativa tendenser, till exempel växande ojämlikhet.

Ett sådant resultat är helt realistiskt. Plötsliga och nödvändiga utgifter på senare tid har försett politiker med verktyg för att omforma ekonomin. Exempelvis kan statsfinansierad hjälp (i form av subventioner eller lån) vara livsviktig. Den bör därför fördelas klokt, med de sektorer i åtanke som vi efter krisen vill se växa sig ännu starkare. I USA är det tyvärr så att medan flygbolag har fått miljarder har kunskapssektorn (däribland forskningsuniversitet) inte fått det ekonomiska stöd den behöver. Detta tyder på att den amerikanska ekonomin strävar i motsatt riktning än den borde.

Statlig hjälp måste åtföljas av villkor som är utformade att föra ekonomin i rätt riktning. När USA räddade sina flygbolag krävdes inte mycket i gengäld. Frankrike, däremot, har som villkor för statlig hjälp krävt av Air France att bolaget ska minska sina koldioxidutsläpp och sitt inrikesflyg. Skillnaden mellan de båda länderna borde inte komma som någon överraskning. Trumpadministrationen har inte erbjudit några visioner för USA:s ekonomiska framtid. När Donald Trumps förvaltning inte rakt ut har förnekat krisen har den uppfört sig som om ekonomin helt enkelt kommer att fortsätta där den slutade. 

Gröna investeringar har också en tendens att kräva omfattande arbetsinsatser, vilket är idealiskt för att minska arbetslösheten och driva på löneutvecklingen.

Det tycks numera sannolikt att pandemin kommer att vara med oss tillräckligt länge för att ge oss tid att tänka strategiskt kring hur återhämtningsprogrammen ska kunna utformas, både för att återskapa sunda ekonomier och för att utforma dem för framtiden. Före pandemin visste vi att en kolneutral ekonomi skulle kräva en samhällsomfattande insats på samma nivå som The New Deal eller en mobilisering inför ett krig. Då det nu står klart att återhämtningen i sig kommer att kräva massiva investeringar är det bara naturligt att vi kombinerar dessa två väsentliga krav i en och samma strategi.

Den goda nyheten är att gröna investeringar innebär förnybar energi, hållbar infrastruktur, energismarta byggnader och andra utgifter som kan vara tidsanpassade och flexibla. Det är viktigt, när så mycket om pandemins utveckling är okänt. Gröna investeringar har också en tendens att kräva omfattande arbetsinsatser, vilket är idealiskt för att minska arbetslösheten och driva på löneutvecklingen. De har dessutom ofta exponentiella effekter (man får mer för pengarna jämfört med andra former av utgifter), något som är av vikt när så många länder står inför snabbt växande underskott och skuldbördor.

Nya Zeeland har redan gjort verklighet av idéerna genom att omplacera personal från besöksnäringen (som annars skulle ha varit arbetslös) till naturvårdande projekt i turistrika naturområden. Det upplägget kommer sannolikt att betala sig i framtiden. Jämför med The New Deal. Programmen som startade då lämnade efter sig ett fysiskt och kulturellt arv som amerikaner fortfarande, nästan hundra år senare, drar nytta av. USA:s Civilian Conservation Corps arbete med att bevara naturområden. Works Progress Administrations byggen av vägar och broar. 

Men att implementera den sortens investeringar i dag skulle kräva institutionell uppfinningsrikedom. Då måste man skapa nya ”gröna” utvecklingsbanker och låta redan existerande organisationer växa. Marknadens aktörer är ofta alldeles för närsynta för att se det kloka i långsiktiga investeringar. Men även om en del gröna banker har visat sig vara ganska effektiva gäller tyvärr motsatsen för andra. Vi måste dra lärdom av dessa färska framgångar och misslyckanden och anpassa oss därefter.

I vår komplexa ekonomi är offentliga investeringar nödvändiga, men inte tillräckliga, för att driva fram en grön återhämtning. Det kommer också att krävas incitament för privata investeringar inom den gröna sektorn. Även här finns redan flera instrument på plats. Genom att, exempelvis, kräva av stora företag, inklusive banker, att de synliggör sina klimatrisker, kan vi föra bort privat kapital från bruna investeringar till gröna projekt.

En katastrofal situation har givit oss en sällsynt möjlighet att arbeta för den sortens investeringar och göra de reformer som krävs för en mera hållbar framtid.

Enbart att förorda långsiktigt tänkande och avskräcka från kortsiktighet kommer nästan av sig själv att leda ekonomin i grönare riktning. Av det skälet bör förvaltare avkrävas att fokusera mer på långsiktiga risker. Företagsledningar bör reformeras så att de ger större beslutsmakt åt långsiktiga investerare.

Till sist, samtidigt som redan existerande och nya gröna banker kan bidra till att göra mer investeringskapital tillgängligt, kan regleringar stramas åt för att göra ekonomin ”grönare”. Exempelvis genom att förbjuda kolkraftverk och andra sorters smutsig energi. Och det är på tiden att vi börjar diskutera en meningsfull prissättning för kol, något som även det skulle uppmuntra gröna investeringar.

Sommaren 2020 visade prognoserna från Internationella valutafonden och andra organisationer att det kommer att bli väl så svårt att inom överskådlig tid återgå till full sysselsättning. I många länder kommer arbetslöshetssiffrorna inte att vara tillbaka på samma nivåer som i slutet av 2019 förrän någon gång under 2022. Och det är ändå det optimistiska scenariot: ju längre covid-19-krisen varar, desto djupare de ekonomiska såren.

En stark återhämtning kommer att kräva statligt stöd som inte bara är klokt utformat, utan också är varaktigt. En katastrofal situation har givit oss en sällsynt möjlighet att arbeta för den sortens investeringar och göra de reformer som krävs för en mera hållbar framtid. Vi får inte lov att slarva bort den.

Joseph E Stiglitz, mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne och professor vid Columbia University. Han är chefekonom vid Roosevelt Institute och var tidigare senior vice ordförande och chefekonom vid Världsbanken. Hans senaste bok är People, Power, and Profits: Progressive Capitalism for an Age of Discontent (Penguin, 2019).

Översättning: Bulletin. Copyright: Project Syndicate.