Facebook noscript imageKvinnan bevakad av kärlekens polis
Kultur
Kvinnan bevakad av kärlekens polis
Foto: Becca Tapert, Daniel Suarez, Mor-Shani-Ko, Jessica Oliveira.
Foto: Becca Tapert, Daniel Suarez, Mor-Shani-Ko, Jessica Oliveira.

KRÖNIKA. Medan den tredje feministiska vågen drar över planeten i ett försök att avprivatisera och politisera de nödvändigheter som historiskt sett skänkts kvinnorna fortsätter som i orubbat bo det smartaste av underkastelsesystemen för dem: ”Den patriarkala kärleken”. Den amerikanska författarinnan och feministen Kate Millett har redan påpekat det: ”De regerar, vi älskar”. Hon gjorde det i sin essä Sexual Politics från 1970. I den förklarar hon att ”Kärleken har varit ett opium för kvinnorna, som religionen för massorna: medan vi älskar, regerar männen (…) Det kanske inte är så att kärleken i sig själv är dålig, utan sättet som den använts på för att bedåra kvinnorna och göra dem beroende, på alla vis…”

Mer än femtio år efter publiceringen av Milletts essä, vid det här laget betraktad som en klassiker vad gäller feministisk analys, har hennes djupt förankrade tanke fortsatt verka på alla vis. Och vart man än tittar, ser man kvinnor som kämpar för sin värdighet bland resterna av ett jag, under oket av dålig behandling, halvdan omtanke, bristfällig kärlek. Kvinnor som försöker stå ut, som gör motstånd, som ger allt i utbyte mot ingenting eller mycket lite. Kvinnor som ger avkall på sina egna liv för att fullfölja andra ”viktigare” roller.

Det var ett sådant scenario man kunde studera rent statistiskt under covid-19-pandemin i Chile förra året, till exempel. 88 procent av de kvinnor som förlorade sina arbeten under undantagstillståndet har ännu inte fått tillbaka dessa eftersom de tvingats ta hand om barnen och nära och kära. Och detta i ett land där våld i hemmet ökat med 70 procent och där kvinnorna är de huvudsakliga offren. Enligt ILO (Internationella arbetsorganisationen) kan man se hur krisen slår globalt och hur 607 miljoner kvinnor i arbetsför ålder tagit hand om nära och kära utan att ta betalt för detta. Sandwichgenerationen har de kvinnorna kommit att kallas.

Som Millet förklarade: ”En av favoritmyterna i den konservativa mentaliteten består just i detta att varje kvinna är en potentiell moder.” Men det mest dramatiska är inte att hon måste vara det för sina barn utan också för sina föräldrar den dagen dessa inte kan ta hand om sig själva. Det vill säga, kvinnan måste vara moder, sköta omvårdnad utan betalning oavsett om det är av ”kärlek”, ”respekt”, för att hon ”måste” eller av ”skuld”, som om det på ett naturligt vis krävdes av henne och inte fanns några andra alternativ. För vad skulle hända ifall … Vilket är straffet? Vilken är utpressningen av att inte älska?

Kärlekens polis. Millet stödde tanken att patriarkatet har en så pass mäktig och hårdnackad makt tack vare sin framgångsrika vana att passera som ”naturgiven”. Här måste man fråga sig varför detta ”att ge kärlek” på ett osjälviskt och självuppoffrande sätt – på jungfru Mariavis – så framgångsrikt lyckats förankra sig som naturgiven hos kvinnan. Hur har hon kunnat gå så lätt i denna fälla? Den enda förklaringen ser ut att vara att det finns många som är medskyldiga till kontrollen och som tillåtit denna att fortgå på oväntat vis genom historien. 

På den tiden som Stalin hade makten i Sovjetunionen var en av de huvudsakliga strategierna för att skrämma motståndarna till systemet Kompromat (”komprometterande material”), en typ av känslig information som kunde användas för att skapa negativ publicitet eller utpressningssituationer för att säkra lojaliteten hos systemets motståndare. Kompromat blev en del av basutbildningen hos KGB:s agenter. Jag gör jämförelsen eftersom den överensstämmer med den patriarkala strategin för kontroll när det handlar om att upprätthålla kvinnornas lojalitet; här blir det samhället som helt spelar den ”hemliga” polisens roll med uppgift att kartlägga det kvinnliga tillvägagångssättet i förhållande till ”Kärleken”. Det är ett faktum att redan som ung värderas kvinnan efter sin kapacitet till osjälvisk uppoffring; hon är alltid kontrollerad.

Titta som hon hjälper till, den lilla, så kärleksfullt, se så fin hon är, titta så fint hon tar hand om sin docka, så söt hon är. Vid vilken ålder börjar hon älska, flickan? Flickan älskar, flickan åtrår inte, hur älskar flickan, titta hur den unga kvinnan ger sig till den unge mannen, tror hon verkligen att hennes kropp tillhör henne själv? Den unga kvinnan ska inte älska sin kropp, hon ska förneka den tills den blir perfekt, hur mycket älskar hon? Blir flickan kvinna genom att ge sig så mycket? Vad vill kvinnan göra? Vad vill hon ägna sig åt? Se så flitig hon är, så fint hon samarbetar, vilken kärlek hon visar, så god hon är, vem ska hon gifta sig med eller vill hon leva ensam? 

En ensamstående kvinna älskar inte och blir inte älskad av någon, stackars henne. Se som hon älskar att dansa, kolla som hon klär sig, vad vill hon inte provocera fram med sin klädsel, kolla som hon reser, som hon släpper loss, tror hon verkligen att hennes kropp tillhör henne själv? Kvinnan bör inte älska sin egen kropp, hon ska förneka sin kropp tills den blir perfekt. Kolla vilken rebell! Ingen kommer kunna älska henne någonsin. Kvinnan ska bli mor, kolla så fin hon är, så god, kolla vad hon gör, kolla som hon tappar stilen, hon gillar inte sig själv, stackars det barnet som hon får. Kolla som hon bor, som hon ammar, kolla som hon älskar sin bebis, som hon tar hand om den, så illa hon tar hand om den, hon verkar inte älska den, stackars sate. Kan hon inte hålla sig i form, så ful hon har blivit, verkar inte som hon gillar sig själv alls, stackars hennes man vem det nu än är. Verkar inte som om hon kan ta hand om honom heller, hon älskar väl inte honom heller och ifall han stannar kvar hos henne ska hon ju bara vara glad för det. Kolla som hon tar hand om sina föräldrar, hur de älskar henne, så fin och god hon är, hon är alltid så kärleksfull, offrar sig alltid.

Kvinnan som älskar som man lärde henne att älska från det hon var liten, kommer att bli älskad naturligt patriarkalt, ”polisen” kan inte utöva sitt komprobat över henne. Lycka till alla ni andra kvinnor, alla ni andra, ni som övervakas för att ni inte vet, inte vill ”älska”. Straffet: att aldrig älskas av andra män, aldrig. 

Det tycks som om kriserna, krigen och pandemierna slår dubbelt mot kvinnorna och det, det är ”kärlek” det.

Gabriela Paz Morales är journalist och poet från Chile.

Översättning från spanskan: Fredrik Ekelund/Marisol M.

kultur@bulletin.nu