KRÖNIKA. Jag har också gjort det. Abort så klart, dock ej fuskat med Toblerone eller dagisavgifter. Men jag har gjort det som radioprogrammet Stils slogan lyder, grävt ”djupt i det ytliga” – nämligen låtit mig injiceras med så kallade fillers. Och det utan att ha påverkats av någon av alla dessa så kallade influencers utan av en jämnårig, ännu skitsnygg väninna. Och för att jag kunde, tyckte mig ha råd, ville släta ut mina rökrynkor på överläppen. Det nasiolabiala förfallet har jag tvingat mig att strunta i.
Jag är inte ens på jakt efter en kavaljer eller efter att impa på andra fruntimmer. Suktar inte efter ungdom hos vare sig mig själv eller andra. Tvärtom. Jag avskyr mången ungdom och tycker att äldre – såväl kvinnor, män som mittemellan – är intressantare och sexigare. Många tankar hinner att flyga igenom hjärnan när man ligger på rygg och blir stucken ovan överläppen (ingen anknäbb här inte, man är ju ingen bimbo).
Jag tänker på de danska feministernas kvinnoläger på Femø i början av 70-talet, där inte bara smink utan även speglar var bannlysta. Utom förstås de spekulum som användes för utforskande av underliven. Därtill minns jag ett 80-tal då jag för ETC-tidningen Prat intervjuade ett gäng framstående svenska feminister. De flesta var 40-talsfödda och Grupp 8:or, men tyvärr hittar jag inte artikeln jag skrev och törs därför inte nämna namn. Grejen var att de ville vara anonyma allihop. Deras bruk av och begär efter dyra makeupmärken och för den delen snygga kläder ville ingen skylta med. På den tiden.
Hursomhelst blev jag, som använde lågprismärken typ Rimmel, djupt imponerad av vilken kunskap, eller snarare föreställningar, som dessa damer hade om Yves Saint Laurent, Guérlain och Kenzo. Så tjusiga märken hade ju inte ens min fåfänga mamma. En mor som, trots flitig Simone de Beauvoir-läsning, rådde mig att inte grimasera då det kunde leda till fler och djupare rynkor. Det gällde att hålla stilen. Om än i H&M- eller Gamla Brogatan-plagg från Impo och Arbetarboden.
Stil, smak – och snille. Så nu har jag äntligen läst Sara Danius vackra antologi Sidenkatedralen (2020) som handlar om stil, yta och djup i flera dimensioner och genrer. Om foto, mode och haute couture som skulptural konst. Den enda gång makeup förekommer är i kapitlet om Camilla Thulin och hennes bok Stil med Thulin (2012), där det anbefalles ”Makeuprutin varje morgon i åtminstone sju steg”. Låter asjobbigt. Men jag köper resten av Danius lovprisande av ”årets feministiska tankebok”: klä dig inte som en ”förvuxen skolflicka” eller ”småvuxen gubbe”, bejaka din ålder och ditt gäddhäng, go vintage, ”glamourisera”! Femininiteten ska i feminismens namn återupprättas och försvaras. Man tager vad man haver.
Det här påminner inte så lite om kvinnligheten som maskerad, en ”genuin kvinnlighet” som psykoanalytikern Joan Riviere skrev om så tidigt som 1929. Långt senare har ju inte minst Judith Butler gått bärsärkagång genom västerlandets feministiska akademiker med liknande idéer om könet som performance, framträdande och rollspel. Jag tänker också på Ulrika Dahls spännande bok Skamgrepp. Femme-nistiska essäer (2014), där hennes queera eller queerade femme värjer sig mot en naturlig eller autentisk kvinnlighet, diskuterar ”femininitetsföraktet” och det fåfänga, eller direkt förtryckande, i dikotomierna yttre/inre, ytlighet/djup.
Nina Björk skrev i Under det rosa täcket (1996) att ”På paradoxen kvinnligheten som en äkta förklädnad lever hela smink- och modevärlden, hela kvinnopressen – lever en stor del av vår ’kvinnliga’ identitet”. Uttrycket ”äkta förklädnad” är märkligt; Björk förklarar det med att den ”normala”, ”omaskerade” kvinnan måste bära makeup. Ska hon säga, tänker vi som är äldre än hon. Som är så vacker, och uppenbarligen brukar mejka sig. Å andra sidan har Björk alltid haft modet att säga att hon inte lever som hon lär, att till och med hon lider av ”skitdrömmar”. (Lever vi som vi lärt oss? är en annan och knepigare fråga i en värld av flera slags feminismer och feminiteter. Att vara en ”riktig” kvinna och/eller en ”riktig” feminist är ett kärt gammalt trätoämne.)
Om smutsiga drömmar skriver Sara Danius i Sidenkatedralen verkligen inte; ”Drömmen om kvinnan” är titeln på en artikel om Christian Dior och hans sätt att klä och skulptera kvinnokroppen. Markant frånvarande är i konstsammanhang etablerade feministiska begrepp som ”den manliga blicken” och ”kvinnan som objekt”. Danius är en estet som här genomgående prisar ”stil”, och får sin katedrals pelargångar att framstå som kanske inte omedelbart frigörande, men tillgängliga för alla. Hennes egen stilistik svänger och hon tänjer sannerligen på begreppet i sin eleganta, elastiska prosa.
Danius ärende här är verkligen ett helt annat än i Feministisk bruksanvisning (1995) då hon under rubriken ”Själen är kroppens fängelse” skriver om distinktionen mellan kön och genus, om biologi och social konstruktion. Ännu en slitstark diskussion, inte minst när vi hamnar i temat trans. Jag tror till sist att både biologi och konstruktion är verkliga och valida för våra mer eller mindre kvinnliga gestaltningar. Själv är jag nog hellre maskerad än ”naturlig” och ”autentisk” inom en fix identitet eller roll, om så madonna/hora, moder eller maka.
Därmed icke sagt att jag inte är fåfäng och tar till magiskt tänkande och tror på placeboeffekter. Så jag lyder den undersköna unga kvinnan som fyller fejset med restylane och köper en superdyr kräm som påstås stärka ”hudbarriären”. Huden lär ju ändå vara vårt största organ. I viss konkurrens med blodet.
PS. Min son kom förbi när jag skrev detta. Frågade: ”Mamma, varför är du så cool med somligt och så nervig i annat?”. ”I am large, I contain multitudes” kunde jag ha svarat. Men jag vet inte om han har läst Walt Whitman. Jävla ungdom och alla som inte är ungefär lika kluvna som jag. Som för övrigt hellre bär slips än knytblus.
TEXT: Nina Lekander
Nina Lekander är författare och journalist.
kultur@bulletin.nu
