KRÖNIKA. Jag är starkt berörd, från början till slut, när jag ser på serien La Veneno (HBO Nordic), en filmatisering baserad på Valeria Vegas ¡Digo! Ni puta ni santa. Las memorias de La Veneno (2016), en biografi om Cristina Ortiz Rodríguez.
Rodríguez, mest känd som La Veneno, (på svenska: ”giftet”), var ett fenomen i spansk teve från och med 1996, och medieintresset varade fram till (och efter) hennes död 2016. La Veneno hade scoutats från en park i Madrid där så kallade travestis sålde sex. Hon gick till skillnad från de flesta flickorna i parken med på att synas i teve där hennes frispråkighet och något vulgära sätt i såväl tal som i sina utmanande klänningar gjorde succé. Hon var på alla vis väl lämpad som tevespektakel: Vacker, energisk och ofta fräck och konfliktskapande. Ja, och dessutom var hon ju, som det hette – transsexuell – något som laddade hennes uppenbarelse med mystik. Nyfikenheten kring transsexualiteten var på den tiden ohämmad och ofta okänslig. Såväl transkvinnor som dragqueens som feminina (underförstått homosexuella) män var något som man, nu som då, gärna kryddade underhållningsvärlden med. Vi kan kanske se det som en karnevalesk sida till vår relativt strikta mansnorm – att allt som bryter mot den uppfattas som kittlande provokativt och befriande inom underhållning, medan det ofta ses som obscent och märkligt utanför dessa sammanhang. Vardagen var hetero. Glamouren var queer.
De senaste åren har frågor kring exotisering, stereotyper, normer och förtryck diskuterats livligt. Till våra innötta analysmedel hör att väga huruvida representationen håller mot olika etiska standarder – Reproducerar vi negativa och skadliga stereotyper? Bidrar vi till våld mot minoritetsgrupper genom att skildra dem på för majoriteten tillrättalagda vis som inte gör verkligheten rättvisa? Denna debatt har varit kraftigt huvudvärksframkallande inte minst för oss som tillhör en könsminoritet.
Utifrån dels min egen erfarenhet skulle jag påstå att speciellt transfemininiteten varit uppbunden i misogyna normer om hur kvinnor ska vara. Klämd mellan horan och madonnan går kvinnans väg genom livet. Det är ett evigt kalibrerande mellan att behålla sin kvinnlighet utan att förfalla till slampighet, bli billig eller barnslig, samtidigt som en grå och emotionellt dränerad maskulinitet inte heller anses som önskvärd hos en kvinna. Transkvinnan drabbas än värre av detta – hon förväntas bevisa sig, visa att hon är kvinna, samtidigt som hon snabbt slås på fingrarna om hon griper efter de förbjudna frukterna kopplade till kvinnlig, sexuell makt – de för höga klackarna de för låga urringningarna, det lite för röda läppstiftet. Less is more. Kvinnligheten ska man vara ekonomisk med, inte ösa och slösa med. Excess gör dig snabbt till en bimbo.
Transkvinnans underhållningsvärde ligger just i detta. Kvinnligheten som en iscensättning är en idé vi redan underhåller. Att kvinnan som sexuell varelse uttrycks genom påklädande och avklädande extrapolerar transkvinnan eftersom hon såväl genom kläder som plastikoperationer förkroppsligar viljan att vara kvinna. En vilja som enligt klassisk, sexistisk logik likställs med viljan att vara ett objekt. Myten om den hypersexuella transkvinnan är oket hon släpat på. Men också hennes väg in i showbusiness.
Detta ska inte föraktas. Diskussioner kring representation fäster sig ofta vid att goda representationer måste vara vardagliga, trovärdiga och lyckas undvika obekväma stereotyper som sänker statusen hos en minoritet. Detta har speciellt tidigare lett till en viss prydhet där man rynkar på näsan åt transkvinnor i pornografi och där hierarkier mellan olika kvinnouttryck blivit måttstock för vem som är trans på riktigt – identitetspolitiken gifter sig med borgerliga könsnormer. Vad som händer här är att vi glömmer den styrka som funnits hos till exempel pornografin vad gäller just exakt representation och uppvisande av transkroppar. Till förhållandevis nyligen har porren varit den enda platsen där just transkroppen som sådan framställts som attraktiv. Jag tänker här på hur olika transdamer, shemales och banbrytande karaktärer som Danni Daniels öppnat möjligheter för icke-könskonformella personer att förstå sin kropp på kreativa, erotiska sätt. Men också på hur Buck Angel lyckats inspirera en transmaskulin publik genom att ta pornografins språk och skapa något eget och annorlunda. De sexuella uttrycken är ju slutligen avgörande för vårt könsliga identitetsskapande och även cis-hetero-världens erotiska mans- och kvinno-representationer är ju laddade med fiktion, överdrifter och lekfullhet. En bra representation innebär inte att det nödvändigtvis är relatistiskt, utan det handlar om att skapa bilder som är precis tillräckligt långt från verkligheten för att inspirera, eller låta oss upptäcka något nytt hos oss själva. Det är i porren som våra föregångare hittat sin scen för att reformera de schablonartade könsuttrycken. När vår identitetspolitik bränner porren på bål så ryker en viktig del av vår queerhistoria.
Men även icke-pornografiska filmer med transkvinnliga roller har fått hård kritik, just eftersom de ansetts hitta sin ingång till karaktärsskildringen i denna brännpunkt mellan olika kollektiva fantasier. Filmerna handlar snarare om cis-hetero-publikens fantasier än om transpersoner och deras liv, har varit budskapet. The Danish Girl (Thomas Hooper, 2015) fick sig en rejäl känga när den kom ut, dels för manuset men också för att man valt Eddie Redmayne som veterligen är en cisman till rollen som Lili Elbe. La Veneno imponerar med samtliga huvudroller spelade av verkliga transpersoner. Men La Veneno är i övrigt på liknande sätt som Danish Girl uppbyggd kring en verklig berättelse, och på många sätt svajar den på branten mot allt det som varit tabu gällande transrepresentation. För La Veneno är en stereotyp, men en fantastisk sådan. Hon är en superhjälte som skapar sig själv från grunden efter att ha klivit upp ur askan av en traumatisk barndom. Hon är en ful ankunge som blommar ut och gör gatan till sin catwalk för att sen kliva rakt in i teverutan. Berättelsen är otrolig, och den är fläskigt burlesk i sin epic – Är hon på riktigt? frågar man sig. Och jo, hon är på riktigt.
I serien nämns att Cristina Rodrígues onekligen var bra på att dra historier, och att bekräfta allt hon sagt är förstås omöjligt. Men styrkan hos serien är att den får vara svulstig, att den får vara romantisk och otrolig, men framför allt att personen La Veneno får vara en inspiratör på sina egna villkor, utan att förklaras eller analyseras i övermått. Det är på tiden att det får finnas storstilat berättande också om transpersoner. Och det är glädjande att se att denna typ av transkvinna idag godkänns på så bred front och att hon inte låses fast i sin teveprofil och offras på identitetspolitikens tråkighetskors, för att vara för mycket för att vara för stereotyp, för att vara för glamourös, för att vara för fåfäng eller för att vara sexarbetare.
Det är underbart att se att serien tas emot så väl, speciellt när Cristina Rodríguez på sin tid ansågs som skadlig för HBTQ-rörelsen. I det brytningsskede vi lever i idag, när identitetspolitiken väger mellan olika normer, när lockelsen till att vara inställsam ständigt pockar är La Veneno klart motgiftet vi behöver. Det är en berättelse som står för sig själv, utan att stöda sig på politiska dogmer eller pedagogiska styltor.
TEXT: Jessika Holmlund
Jessika Holmlund är filosof och lärare i genusvetenskap, skribent och underhållare.
kultur@bulletin.nu
