Lambertz om våldtäktsproblematiken: ”Rättsväsendets fel”

Nätverket Mannaminne, som tas upp i intervjun, bedriver kritik mot den svenska samtyckeslagen från 2018, som man hävdar leder till rättsosäkerhet och att oskyldiga personer felaktigt döms för våldtäkt på svag eller enbart muntlig bevisning.

Intervjuaren Jakob Sjölander är själv engagerad i Mannaminne, och Lambertz var en av fyra undertecknare till en debattartikel från nätverket Lambertz publicerad av Aftonbladet i juli i år.

Vad hände, rent juridiskt? Hur hamnade vi här?

– Domstolarna klarar inte alltid av problemen. Oftast dömer de rätt, men de har problem med trovärdighetsbedömningarna, likgiltighetsuppsåtet och beviskravet ”ställt utom rimligt tvivel”. Och de har svårt att gå in på frågan om målsägandena ibland faktiskt ljuger. Mycket tar emot och det finns spärrar som ibland hindrar en riktig prövning

Vad är det för problem med trovärdighetsbedömningen?

– Det finns en subjektivitet kring trovärdighetsbedömningen som man ser i flera domar. Det syns att man är partisk, och det är man på ett lite automatiserat sätt. Man tillämpar ett antal kriterier som jag var med om att lägga fast när jag satt i Högsta domstolen.

– Men nu räknar man bara upp kriterierna. Precis som det bara vore att bocka av dem utan att tänka. Och så säger man att hon är trovärdig och han är inte trovärdig. Det är en nästan maskinell prövning som inte innehåller en egentlig analys.

– Det var inte meningen att det skulle bli så. Kriterierna var menade som en rättssäkerhetsgaranti, men det har blivit tvärtom. Man sviker rättssäkerhetens krav, och då får jag ibland den här känslan att man helt enkelt vill döma.

De här kriterierna som du var med om att lägga fast i HD, är det NJA 2010 sida 671? Känner du dig feltolkad av domstolarna?

– Övertolkad, kanske. Att man betar av de här kriterierna som någon slags enkel väg till trovärdighet, det har blivit misstolkat. Den här avbockningen utav dem är icke- analytisk. Nog var det behövligt att uppställa kriterierna, jag tror inte det var fel. Men domen är felanvänd.

Du talar också om att domstolarna har problem med begreppet “utom rimligt tvivel”?

– I sexualbrottsmål är det nästan alltid berättelsen som är avgörande. Men då har man ofta inte ställt sig frågan om det verkligen är ställt utom rimligt tvivel att mannen är skyldig. OK, vi kanske tror mycket mer på henne än vi tror på honom, men är det ställt utom rimligt tvivel att det är som hon säger? Är det 98 procent, som man brukar översätta utom rimligt tvivel till?

– Att det är sannolikt räcker inte, det räcker inte att man tror mer på henne än på honom. Ofta hoppar man över eller gör en väldigt slarvig prövning utav det.

Hur hanterar man målsägande som ljuger?

– Det är väldigt, väldigt svårt att säga om en målsägande att hon kanske ljuger. Och det är ett stort problem. Det tar emot så väldigt mycket för domstolen att göra. Säga att ”ja, men hon kanske ljuger, det vet vi ju inte, hon kanske är väldigt bra på att ljuga”.

– Jag har ju faktiskt själv haft den goda erfarenheten att jag vet att någon ljugit om mig. Jag vet det hundraprocentigt säkert. Och jag förstår hur folk kan tro att hon talade sanning, fast hon blåljög.

– Det är så oerhört svårt att ställa frågan, det ses som en kränkning. Så det är en rejäl brist i rättssäkerheten. Det är något vi måste pröva. Mitt intryck är att man inte vågar göra en hundraprocentigt kvalitativ prövning.

– Det tyder på att man inte är helt objektiv, utan att man ställer sig på målsägandens sida. Inte alltid förvisso. Men man vill inte riskera att kränka. Det är för svårt att säga att hon kanske ljuger. Och det är svårt att säga något annat än att hon är trovärdig.

Många män jag talar med berättar att deras advokater är alltför försiktiga med att kritisera målsäganden. Vad säger du om det?

– Så kan det vara. Rätten kan tycka att ”det där var väl onödigt”, och ”det där var fult”, och så kan det smitta av sig på bedömningen utav klienten. Men, det ligger också någonting, tror jag, i det som klienten säger.

– Många advokater är nog lite onödigt försiktiga och står inte upp tillräckligt för sin klient. Sanningen ligger någonstans mitt däremellan. Som advokat ska man verkligen ställa upp för sin klient och göra det som klienten vill utan att skada honom. Ungefär så tror jag.

Vad har förändrats i sexualbrottsmål de senaste åren?

– För sexualbrottsmålen så har vinden blåst väldigt, väldigt mycket och kraftfullt i en viss riktning. Att man vill komma åt så att säga allting och kalla det för våldtäkt. Det är den viktigaste förändringen, och den viktigaste förändringen för rättssäkerheten när det gäller de här målen.

– Det var nog ibland dålig rättssäkerhet redan för tio, tjugo, trettio, fyrtio, femtio år sedan också, men den är sämre idag och jag tror att det beror på att domstolarna liksom rättsväsendet i övrigt känner vinden blåsa i en viss riktning och hakar på alltför beredvilligt.

Hur påverkas domstolarna av media?

– Jag tror att man oroar sig för att få en opinion emot sig. Kritik i tidningen, kritik i en överklagandeskrift. Jag tror framför allt att det är den rädslan som framförallt påverkar dömandet.

– Sen är det rädslan att göra fel också. Den finns hos, ja, nästan hos oss alla och även hos domare. Det kan uppfattas som att man gör något man inte borde göra, som att pröva om hon ljuger. ”Det kan man väl inte göra!” Så kan det vara. Rädslan för att göra fel och rädslan att få opinionen emot sig tror jag är de främsta sakerna.

Undgår domstolarna kritik?

– Det finns ingen som kritiserar en domstol som kommer fram till att ett åtal för våldtäkt är styrkt. Vem gör det? Klienten, den som döms blir ledsen. Advokaten säger kanske att det inte var styrkt och att det inte fanns bevisning nog, men ingen tidning går ut och skriver att det här var fel. Domstolarna klarar sig alltid om de fäller.

– Därför tror jag att man är lite grand immun mot… Riskerna, tänkte jag säga, men det är egentligen inga risker. Man är immun om man skriver en dom som inte riktigt håller i rättssäkerhetsavseende. Därför att man vet att ingen mer än advokaten kommer att kritisera den.

– Men det är ingen tvekan om att ett antal utav de här domarna… Säg att man har läst 100 sexualbrottsdomar, då är det i alla fall mellan fem och tio som inte är acceptabla. Och det duger inte. Man prövar inte ”utom rimligt tvivel”, man prövar inte likgiltighetsuppsåtet.

– Räknar man in det där med likgiltighetsuppsåtet så tror jag att det är ännu fler. Likgiltighetsuppsåtet är alltså att han förstod att det fanns en risk att hon inte ville och inte brydde sig om hur det var. Men det prövar man inte alltid ordentligt. Så det är ingen tvekan om att det ibland döms dåligt.

– Sedan kan man kritisera lagstiftaren också för att ha gjort en så konstig reglering så att det är minst tre år för det man kallar våldtäkt, fast det inte är mycket till våldtäkt om man nu ska uttrycka det lite så, va. Men det här att det är oskyldiga som döms, det är domstolarnas fel.

Vilka är ansvariga för problemen?

– Framför allt domstolarna. Men att man har vattnat ur våldtäktsbegreppet, det är politikerna och de som driver på den utvecklingen ansvariga för. Det mesta är enligt min uppfattning rättsväsendets fel.

Finns det en feghet i domstolarna?

– Ja… Jag tänker nog att man kan använda ordet ”feg” därför att man prövar inte det som man borde pröva, och det gör man eftersom man är lite rädd för det. Den verkligt kvalificerade analysen inrymmer så mycket som är obekvämt. Så visst kan man kalla det fegt. Jag tycker nog det.

Det påstås ibland i Mannaminne-kretsar att Högsta domstolen inte vågar ta i dessa ärenden för att det skulle leda till en flodvåg. Stämmer det?

– Nej, det tror jag inte. Jag tror inte att man i HD är riktigt medveten om hur allvarlig situationen är. Men det känns nog inte heller så roligt att försöka rätta till den. Även HD är lite bekväma av sig ibland, och lite benägna att inte gå alltför starkt emot strömmen.

Vet Högsta domstolen om problemen?

– Svårt att veta när man inte är där, men om jag ska gissa så… Nog har Högsta domstolen misstankar om att rättssäkerheten är för dålig i de här målen. De ser domarna, men lämnar över ansvaret till lägre instanser, tingsrätter och hovrätter.

– Jag tror det tar emot att komma med prejudikat som skärper kraven på bevisningen. Jag tror att Högsta domstolen tänker så här: ”Alla vet vad som gäller. Det gäller bara för alla att döma rätt. Och vi kan inte se till att alla dömer rätt. Det är inte vår roll. Vi har talat om vilka principer som ska gälla. Sen får domstolarna följa det”.

– Väldigt mycket ska till innan Högsta domstolen går in och säger att ”nej, men det där duger inte”. Det är inte domstolens roll, och det ska väldigt mycket till för att man ska sätta ner foten på det sättet.

Låter sig Högsta domstolen påverkas av politiken?

– Nej, nästan inte alls. Men det kan finnas en viss bekvämlighet inför det svåra även i HD.

Läser Högsta domstolen alla överklaganden? Spelar det någon roll?

– Ja, man läser allting, även om det ofta bara är en justitiesekreterare och ett justitieråd som läser överklaganden. Ibland är det tre, ibland är det fem, lite grand beroende på hur svårt det verkar.

– Jag tänker mig att överklagandena kan påverka en del. Den som läser domen kan konstatera att det här är inte bra dömt. Men man har fokus så väldigt mycket på om det ska bli prövningstillstånd eller inte, så man tänker inte jättemycket på om det var rätt dumt eller inte.

– Prövningstillstånd ges inte för att domen är felaktig, utan bara om fallet är prejudicerande. Men nog kan man ibland sitta och diskutera om domen är korrekt eller inte. Även om jag inte minns så mycket av det från min tid.

Hur kan vi lösa det här?

– Domstolarna måste börja ta sitt ansvar och göra en bättre prövning. Urvattningen av våldtäktsbegreppet borde repareras, men det kommer inte att ske. Men det är också ett ansvar för oss kritiker att inte hävda att allt är fel. För det är det inte. Många domare gör ett mycket bra arbete, och många män är förstås skyldiga till de sexualbrott de anklagas för.

– Kritiker har också ett ansvar att vara försiktiga. Annars kan vi kritiseras för att vara osakliga, överdrivna, dumma och man börjar skaka på huvudet. Man måste visa sig seriös.

Varför kommer urvattningen av våldtäktsbegreppet inte att repareras?

– Man kan inte ta det steget tillbaka. Det är en vinst för den feministiska rörelsen efter mycket kamp och jag kan inte se att man kan göra ett sådant politiskt ställningstagande. Tiden är i vart fall inte mogen för det, och kommer inte att vara det inom överskådlig tid. Vad som måste ske är att domstolarna skärper sina bedömningar, framförallt i bevisvärderingen.

– Jag menar att det är mycket viktigt att detta uppmärksammas. Så här får man faktiskt inte göra. Och det måste domstolarna förstå. Domstolarna måste ta sitt ansvar för rättssäkerheten. Det är det viktigaste av allt och det är det som måste hända.

– Kanske skulle HD kunna gå in och sätta ner foten på något sätt, men jag tror inte det. Jag tror inte att det här får någon lösning, utan att det fortsätter ungefär som det är idag. Kanske med en viss marginell förbättring på grund av debatten.

– Men debatten är väldigt viktig, och att Mannaminne finns där och demonstrerar. Det ger gehör från politiker och allmänhet och medier. Det har en väldigt stor betydelse. Det kan påverka dömandet lite grand. I den meningen har ju också vinden vänt lite grand. Att nu talas det lite kritiskt om rättssäkerheten i sexualbrottsmål.