Medierna uppvisade en förbluffande återhållsamhet innan Hanif Bali själv avslöjade att han är den moderate riksdagsman som anklagats för sexuella otillbörligheter. Kanske vi har lärt oss något av Benny Fredrikssons tragiska öde under Metoo?
Det mäktigaste vapnet en journalist har är att namnge. Skriver man ut namnet på exempelvis en dömd brottsling, någon som misstänks för ett brott eller har begått en klandervärd gärning finns informationen tillgänglig i evig tid, eller i vart fall under den oöverskådliga tid som internet kommer att bestå. Därför gäller det att vara restriktiv med namnpublicering. Skadan som orsakas om man exempelvis haft fel kan vara stor och, en sak är säker, alla födda med en jordisk far begår misstag.
Så även journalister.
Därför var det välkommet att media var ytterst restriktiva när de skrev om att en moderat riksdagsledamot anklagats för olämpligt beteende gentemot en medlem av partiets ungdomsförbund. Att man nu vet att ledamoten heter Hanif Bali beror på att han själv valde att gå ut med namn och ge en förklaring till vad som hade inträffat. Gott så och att Moderaterna uppmanar att polisanmäla den påstådda händelsen. Det är helt i sin ordning att skriva när en person valt att gå ut med sitt namn och att ge personen utrymme att få tala till punkt. Likaså är en anklagad oskyldig till dess motsatsen bevisas. Men hos många medier är detta en lektion som ständigt måste läras om, och i närtid har bristen på insikt när det gäller namnpublicering fått ödesdigra konsekvenser.
Läs även: Bali om anklagelserna: ”Ung person har fått agera som bricka i spelet”
Hösten 2017 nådde Metoo-kampanjen Sverige och en del av oss som hade och har skrivandet som huvudsaklig försörjning blev vad som välvilligt skulle kunna kallas för ”tangentbordshyenor”. Notera ”vi:et” för jag räknar mig bland de skyldiga. Förvisso var det för ett gott syfte – vem vill inte tro på berättelser om sexuella övergrepp och trakasserier? – som gjorde att det skrevs och delades hejvilt om en lång rad män som skulle ha betett sig brottsligt. I alla fall om man hyste en blind tilltro till dem som anklagade. Men det var som sagt ett agerande som fick allvarliga konsekvenser.
I flera riksmedier hängdes vd:n för Stockholms stadsteater, Benny Fredriksson, ut som en satanisk och mobbande chef, vilken till och med skulle ha tvingat en skådespelerska att göra abort. Ett påstående som inte ens kom nära sanningen, vilken i sin tur kan sammanfattas med att Fredriksson ansågs lite enväldig av både anhängare och kritiker. En beskrivning som undertecknad – med endast teaterbesökarerfarenhet – tycker låter som en framgångsrik chef för en framgångsrik teater.
Läs även: Hanif Bali samlade in över två miljoner till våldtäktsutsatta kvinnan
Sanningen innebar dock föga upprättelse för Benny Fredriksson då han tog livet av sig. Det är därför inte heller en överdrift att påstå att svenska Metoo-kampanjen skördade människoliv.
Anledningen var att medier helt enkelt inte kunde lägga band på sig. Nu har man i mångt och mycket gjort detta och kanske har vi lärt oss en lektion av det som hände Benny Fredriksson. Vad som dock är ännu viktigare är att medier måste inse att man inte är ofelbar. Även redaktioner består av människor och är man villig att kommunicera när det blir fel så kommer man att få ett ökat förtroende från läsarna. För läsarföraktet är precis det som bidrar till att människor vänder sig bort från media.
David Lindén är historiker och författare samt har varit ledarskribent i ett flertal svenska tidningar. Han har skrivit böcker om Stockholms blodbad, Karin Månsdotter, Hemming Gadh och Johan Skytte.
