avatar
Krönikörer

Lars Åberg: Underbeskyddade barn i ett underbeskyddat samhälle

Väldigt många barn är underbeskyddade. Och inte bara det: hela samhället är underbeskyddat, skriver Lars Åberg. Foto: Charlie Riedel/TT.
Väldigt många barn är underbeskyddade. Och inte bara det: hela samhället är underbeskyddat, skriver Lars Åberg. Foto: Charlie Riedel/TT.
Väldigt många barn är underbeskyddade. Och inte bara det: hela samhället är underbeskyddat, skriver Lars Åberg. Foto: Charlie Riedel/TT.
Väldigt många barn är underbeskyddade. Och inte bara det: hela samhället är underbeskyddat, skriver Lars Åberg. Foto: Charlie Riedel/TT.

Barn blir rånade och tvingas ändra sitt beteende för att inte råka illa ut. Samhället tycks ha förlorat förmågan att skydda sig självt och dem som behöver extra omsorg, skriver Lars Åberg.

18 feb 2021 12:07
Uppdaterad:
18 feb 2021 13:54

Barn blir rånade och tvingas ändra sitt beteende för att inte råka illa ut. Samhället tycks ha förlorat förmågan att skydda sig självt och dem som behöver extra omsorg, skriver Lars Åberg.

KRÖNIKA. Det har sagts att vi varit överbeskyddade, omhändertagna och transfereringsberoende och har blivit systemets fångar, från vaggan till graven. Barn får inte själva upptäcka att spisplattan är varm och när de blir vuxna förser arbetsgivaren dem med värdegrundsdokument, som talar om att det är bättre att vara snäll än stygg. Sverige som ett enda stort dagis.

Så är det inte längre. Väldigt många barn är i stället underbeskyddade. Och inte bara det: hela samhället är underbeskyddat.

En dag träffar jag en femtonårig kille, som vi kan kalla Amin och som går på en resursskola där han läser in högstadieämnen eftersom han ingenting lärt sig i den vanliga skolan. Tio år gammal började han råna och misshandla både jämnåriga och vuxna.

– Jag var ute med mina vänner och vi tvingade av dom telefoner, bankomatkort, allt sånt. Man tog strypgrepp på dom, brottade ner dom, slog dom så att dom blev rädda. Jag rånade vem som helst, vet du. Vi var sex-sju stycken, ibland tio, olika killar från förorten. Såna man träffade ute på stan.

Amins förklaring är att han tänkte som en tjugoåring och ville ha den smartaste mobilen och de nyaste kläderna för att imponera på tjejerna.

– Har man pengar har man allting. För en vanlig tioåring skulle tretusen vara perfekt, men jag ville ha femtontusen.

Så han drog kniv och sparkade ner folk, aldrig ensam, de kom alltid i flock, som rovdjur ur skuggorna. I skolan satt han längst bak med sin telefon. När han började i resursskolan kunde han knappt läsa. Hans pappa och flera andra släktingar vandrade in och ut ur fängelser; rån, bedrägerier, ett så tydligt socialt arv att endast omgivningens handfallenhet, eller uppgivenhet, kan förklara hur allting kunnat fortgå.

I Amins berättelse är de flesta underbeskyddade. Om han lade handen på spisen fanns ingen som brydde sig. I skolan orkade de inte med honom. Hans offer var chanslösa, underbeskyddade mot killar som Amin. Själv hade han behövt andra vuxna än dem, som valde ett kriminellt liv inte för att de var fattiga utan för att det gav dem möjlighet att deala och starta skumma bilfirmor och lura ett system som de mest kände förakt för.

Med en instrumentell syn på samhället blir svaren bedrägligt enkla och lösningarna illusoriska. Man hamnar i den ekonomiska fördelningsfrågan, som om det inte funnes andra former av fattigdom och skyddslöshet. Den hederskultur som flyttat till Sverige de senaste decennierna kännetecknas inte i första hand av knappa resurser utan av värdelösa värderingar. Även välbeställda släkter utövar hedersförtryck. Den organiserade brottslighet som äter sig in i företag, politik och institutioner utgör en alternativ affärsverksamhet. Småbröder springer ärenden åt sina äldre syskon för att kvalificera sig för framtida positioner i en parallell kultur, som utvecklats trots andra möjligheter i ett samhälle som velat väl och nu i stället förlorat sina skyddsinstinkter.

Vad gör vi med resultaten av den forskning som bedrivs, med rapporterna som ramlar in med sina förfärliga siffror om hur unga människor tvingas ändra sitt beteende för att inte råka illa ut på stan? Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå), inte känt för alarmism, är var tredje pojke mellan 16 och 19 år rädd för att bli rånad eller utsatt för andra brott. Vem är utsatt och vem har makten i en stad där polisen uppmanar småkillar att tänka över vilka kläder de tar på sig när de går ut?

Det har gått mer än trettio år sedan polisen i Rosengård i Malmö delade ut flygblad till föräldrar i stadsdelen: ”Under våren har flera ungdomsgäng ertappats med omfattande kriminalitet. Brotten har bestått i skadegörelse, misshandel och inbrott. Vi har ofta förvånat oss över den okunnighet som föräldrar svävat i beträffande sina barns förehavanden. De har kunnat komma hem med stöldgods utan att någon reagerat.”

Efter alla år av problemförnekelse finns en längtan, närmast en hunger, efter goda exempel. 

För tjugo år sedan skrev en polisinspektör i samma stadsdel så här i en rapport avsedd att läsas av de politiker, som ville döpa om problem till utmaningar och möjligheter:

”Boendemiljön är mycket otrygg med mycket skadegörelse, inbrott och stölder. Narkotikahanteringen sker helt öppet i området och dagligen påträffas brända foliebitar och sprutor och kanyler i trapphus och källare. Det finns flera ungdomsgäng som är mycket brottsbelastade och våldsbenägna i området.”

2003 skickade samtliga rektorer i Rosengård ut ett gemensamt nödrop om hur våldet eskalerade i deras skolor, kröp allt längre ner i åldrarna och gjorde normal undervisning omöjlig.

Pengar har länge skickats från skolor i bättre bemedlade stadsdelar till dem med högre arbetslöshet och större bidragsberoende. Trots att skolorna i Malmös östra delar tilldelats betydligt större resurser än andra har skillnaderna ökat och numera går politiken ut på att försöka flytta runt skolbarnen i hopp om att blandning ska leda till förbättring.

Barnen har blivit det fallerade integrationsprojektets ombud.

Efter alla år av problemförnekelse finns en längtan, närmast en hunger, efter goda exempel. Handfallenheten är ju väldokumenterad, vi som varit uppgivenhetens krönikörer känner hur orden blivit ökentorra i munnen. Hur kan ett välplanerat samhälle förlora självaktning och förmåga att skydda sig självt och dem som behöver extra omsorg? Hur kan Amin få sitta längst bak och pilla med sin mobil utan att någon ingriper?

Alltför länge har vi släppt ut barnen på spåret i tron att tåget inte ska komma.

Till slut har vi också underbeskyddat landet till den grad att det kan misstas för solidaritet att förneka de problem som frånvaron av skydd har bidragit till.

TEXT: Lars Åberg 
Senior reporter i Bulletin
lars@bulletin.nu