Hans konstnärliga betydelse är jämförbar med August Strindbergs och Ingmar Bergmans. Trots flera uppmärksammade diktsamlingar och dagböcker var det som dramatiker Norén fick sitt stora, publika genombrott. Det rykte som han fått som folkhemmets människokännare och psykologiske kirurg grundar sig främst på Natten är dagens mor (1982) och Kaos är granne med Gud (1983), vilka båda skakade om Sverige. Många har vittnat om att de gick in i teatersalongen som en människa och att de lämnade densamma som en annan. Dramerna gestaltar i viss utsträckning självbiografiska upplevelser från uppväxtåren i skånska Genarp. Hit flyttade familjen från Stockholm när Lars Norén var sex år gammal. Fadern hade fått arbete som källarmästare på ett hotell, men allt tyder på att den unge Lars Norén inte fann sig tillrätta under barndomsåren. I en intervju publicerad i DN 2014 uttryckte han sig så här om sina tidiga erfarenheter:

–Min pappa var alkoholist och mamma hatade det här samhället. Mina föräldrar jobbade så mycket och hade ingen kontroll på mig. Jag var ett vilt och fritt barn och skapade mina egna världar på vinden, den där enorma vinden.

De två dramernas titlar är hämtade från slutraderna i Erik Johan Stagnelius dikt Vän, I förödelsens stund, men var ursprungligen rader i Hesiodos verk Teogonin. Innehållet vittnar om familjeelände och relationssvårigheter i vad man måste benämna som en ombonad och materiellt sett trygg uppväxt med medelklassförhållanden. Vad som går rakt in i åskådarnas nerver är pjäsaktörernas oförmåga att nå varandra. Det emotionella är omoget och outvecklat, det gör ont att vara människa i en Norénmiljö och det gör lika ont att sitta i teatersalongen. Till det närmast plågsamma intrycket bidrar de flödande icke-bejakande dialogerna, vilka, i kraft av just de låsta lägena, ofta ter sig mer som inre monologer än som samtal människor emellan. 

Norén uppehöll sig i sina dramer lika ofta på samhällets botten. Prostituerade, tjuvar och banditer, missbrukare och alkoholister, asociala och utsatta – de människor som vi kallar samhällets olycksbarn – kan som bekant ha lika ont i sina nerver som mer privilegierade människor. Men de måste trots det utkämpa andra överlevnadsstrider och Norén var, trots sitt medelklassursprung, varken okänslig eller oförstående inför dessa utsatta människors svårigheter. Han överträffade de flesta andra dramatiker när det handlar om psykologisk analys och gestaltande av såväl borgerlighet som trasproletariat. Ingen kunde som han blottlägga moderna människor i vilken social kontext de än rörde sig. ”Rena Norén” har blivit ett etablerat uttryck för att beskriva laddade situationer, inte sällan i släkt- och familjemiljöer. Humorn var också framträdande i de omkring hundra pjäser som Norén hann skriva. Rent formmässigt var Norén dock ingen rebell – han litade och stod stadigt på de lärdomar han fått av Tjechov och O’Neill.   

Många av pjäserna nådde också utanför Sveriges gränser. Som regissör och konstnärlig ledare verkade Norén bland annat på Riksteatern och på Folkteatern i Göteborg och han var också eftertraktad av teatrar världen över. Sin mest beryktade insats gjorde han i samarbete med interner på Tidaholmsanstalten. Några av dem hade brevledes föreslagit Norén att de skulle få spela teater och att han skulle bidra med sina regikunskaper. Föreställningen, 7:3, blev dock mest känd för att två interner var aktiva nazister med djupt rotade antisemitiska åsikter. De polisanmäldes för hets mot folkgrupp, men kunde likväl under turnerandet med pjäsen parallellt fortsätta med sin brottslighet.  Teaterprojektet fick ett abrupt slut i samband med ett bankrån i Kisa och den efterföljande polisjakten under vilken två polismän sköts ihjäl i Malexander.

Lars Norén, som 1963 debuterat som lyriker med Syrener, snö, skulle med flera andra diktsamlingar göra sig känd för sina veritabla ordmassor, som likt floder strömmar fram på boksidorna. Dessa flöden, kallade psykedeliska fantasier, varvades med mer kylslagna och sakligt registrerande avsnitt, och går också under benämningen ”schizz-poesi”. Till motiven hörde ungdomspsykoser och gestaltade vistelser på mentalsjukhus. I Kung Mej (1973) identifierar poeten sig med den sjuke Hill, som tidigt i sitt liv gav sig själv just det epitetet – Kung Mej.  I denna bok finns rader som tyder på att Norén inte sparade varken på sig själv eller de livserfarenheter han dittills fått. Några talande rader, i hög grad aktuella också i vår tid, får vittna om detta:

I en mörknande tid,
med sitt villkorslösa ljus
Sin tid och sin förmörkelse
                                   Alltid nära
Lägger jag någonting till människan
Och hon till mig?
Ökar jag hennes närvaro
Och hon min? 

Hjärta i hjärta (1980) blev Noréns sista diktsamling inför en lång frånvaro, men han gjorde en sen poetisk återkomst med två omskrivna böcker - 2015 kom Fragment och 2016 kom Stoft.

Mot slutet av sitt liv ägnade Norén sig åt dagboksskrivande och han nådde djupare skikt än de flesta andra författare som provat på genren. Ett enormt, opaginerat flöde pågår i dessa böcker, i vilket inget var för högt, inget för lågt för att undslippa den skoningslösa, mentala lupp som vi alltid kommer att förknippa med den fem bokstäverna N o r é n. Bokserien En dramatikers dagbok innehåller fyra delar. Alla fick stor uppmärksamhet och lästes av många, alla blev omdebatterade och ifrågasatta. Lars Norén sköt så att säga från höften, och inte många i svenskt kulturliv kom undan ordsvärmen som obarmhärtigt slog in i mer än ett hjärta.

Ett stort litterärt och dramatiskt geni har gått ur tiden. Den konstnärliga tomheten kunde inte bli större, men inte ens döden kan sätta punkt för Lars Noréns gärning. Han lever vidare i sina verk. 

TEXT: Fredrik Ekelund/Marisol M och Michael Economou

                                                                                                 *

Bulletins kulturredaktion ämnar senare i vår publicera ett längre, mer djuplodande porträtt. Igår fick vi dock en hälsning från andra sidan Öresund, som vi gärna publicerar här nedan, från Madame Nielsen, den prisbelönta danska författaren.  

”Lars Norén var ett monument redan i levande livet, en skoningslöst dunkel och alltigenomskådande blick på världen, på människorna och deras ynkliga, ja avskyvärda, ja stinkande TIDSANDA. Norén hatade människorna, han stod inte ut med dem och samtidigt kunde han inte leva, och framför allt inte skriva, utan människorna, människorna var det syre som han andades, de var det stoff hans skådespel och dikter och dagböcker är gjorda av.

Lars Noréns verk är en gigantisk katedral byggd av människokroppar, av människoröster och människoliv, förtappade, skrikande, viskande, rasande, mumlande, rabblande och bönfallande stämmor, röster från alla samtidens och samhällets klasser, från sjuttiotalets och åttiotalets fisförnäma borgerskap som han genomlyste med sin röntgenblick och därifrån helt ner mot botten bland hemlösa, narkomaner, sinnessjuka och verkliga mördare som han lyfte upp från rännstenen och släppte in i kulturens scenljus på nittiotalet, till de levande döda som vandrade genomskinliga över hans världsscen ut i det Hinsides hinsides milleniumskiftet i detta det sista av mänsklighetens århundraden, i mänsklighetens historia, där vår värld kommer att gå upp i lågor och bli Helvetet på jorden.

Nu är det NU! sade jag förra våren till min svenska väninna Rebecka som satt i Nobelpriskommittén, nu ger ni Nobelpriset till Lars Norén, han är den störste nu levande författaren, men så FATTA DET! sade jag. Och så gav de priset till en sjunderangens amerikansk diktarinna. Och nu är det för sent. Lars Norén är död, och inte i giljotinen, för bödelns yxa eller på korset, som han förtjänade, han dog ingen odödlig död, en hjältedöd, en martyrdöd, nej, Lars Norén dog den ynkligast tänkbara döden: Tidsandan, den tidsanda han hatade över allt annat, att den skulle ta livet av honom, småaktighetens och ängslighetens och hysteriets pyttelilla coronavirus, ha!, det är då det största hånet man kan föreställa sig, det är domen från globaliseringens jantelag, utslungad av mänsklighetens småsinta kör: Du ska inte tro att du är större än vi är!

Men det var han, Lars Noréns verk är ett monument över mänskligheten under det tjugonde seklets sista decennier och de första av det tjugoförsta och sista. Och han själv var Gud, den svarta Guden, den gammaltestamentliga Guden. Fan själv. Amen.

Sålunda talade Madame Nielsen, tisdag 26 januari 2021 kl 18.29”

Översättning från danska: Fredrik Ekelund/Marisol M

kultur@bulletin.nu