Lars Vilks snickrar i natten, ett ljus av flit brinner runt

Nimis, bedrägligt och kallt: han är död sedan 18 dagar.

Ingen livvakt syns till, men varför konst och åsikt – i

skydd av döden – ges värme och värde som aldrig förr

är en svart fråga utan annat svar än stjärnornas tomhet.

Drivved håller tillbaka havet, nu i blomkransars flöde,

en flotta av minnen på väg mot framtida konsthistoria,

där hamnplats väntar. Lars Vilks slår hål på mörkret:

Är det Noaks ark, moskéhöljet runt Islams svarta sten,

triumfatoriska hammarslag för Buddhas rätt att låta

lotusblomman växa vid skånsk kust, Jehova-vittnenas

tro att Satan styr all världsordning? Eller hamrar Vilks

omedvetet på en hårdare verklighet, vars dimensioner

ingen lyckas bli klok på: det finns fanatism som dödar,

en konst som läker och helar. Men i denna Nimis-natt

insinueras inget – Gud är oskiljbar frihet och klarsyn.

Åsikter om profeters möjliga och omöjliga existens

kan skulpteras i trä och projiceras i vind och vatten.

Eller ritas som rondellhund i svajigt oklar kontext.

En lag är i rätt liv starkast: inget i sann religion står

över andra religioner. Motbilderna till våld och hat

hämtar kraft ur kärlek och förnuft, tro är att segra

i nederlag, be fromt och innerligt om kraft att vara

värdig allt hädiskt. Så skingras dunklet, spiken tar

snart slut: Vilks händer börjar blöda. Är detta inte

Golgatavandringens intensitet i andligt liv, stegrat

i takt med att hammarslagen tystnar och tystnar och …

Med gryningen kommer oron: har hämndängeln inte

fått frid inför sista vilan? Men om jihad alls läker,

om sharia helar, ges i paradiset ingen belöning för

mordhot. Till slut hörs fåglarna, dödstyst är det inte:

finns en möjlig sanning lär den sig retorik av ljuset.

(Lördagen den 20 november publicerades i pressen Lars Vilks dödsannons)