Med åren har mina litterära husgudar blivit allt färre. Men det har inte hindrat att nya har kunnat tillkomma. En som på senare år intagit en plats som litterär husgud i min personliga kanon är Winston Churchill, eller Winston S. Churchill som han hade som författarnamn. Särskilt under den gångna våren och sommaren, en tid jag ägnat mycket läsande av Churchills böcker, har det gått upp för mig vilken tidlöst brilliant och livsinspirerande författare han är.

Vi verkar dock av någon anledning vara relativt få som läser Churchill. Den framstående Churchill-kännaren Peter Clarke har sagt om Churchill att han är den mest berömda okända författaren. Churchill var förvisso en av 1900-talets mest centrala politiska ledare, ett retoriskt geni och en värdig mottagare av nobelpriset i litteratur 1953, men det ligger mycket i Clarkes epitetet gällande Churchill som författare. Ytterst synd då redan debuten, Striden om Malakand (The Story of the Malakand Field Force, 1898), visar prov på Churchills storhet som författare.

Vid tiden för tillkomsten av Striden vid Malakand var den purunge Churchill lägre officer i armén. Han var också sedan en tid tillbaka krigskorrenspondent, bland annat för London Daily Telegraph. Skrivandet var vid den här tiden inte bara en av Churchills många passioner, utan också ett sätt för honom att tjäna pengar.

Ja, aristokraten Churchill var i ungdomen tvungen att arbeta för pengarna. Trots överklassbakgrunden fanns inga gamla pengar att luta sig tillbaka på. Enbart lönen från armén räckte inte heller långt för att upprätthålla Churchills livsstil, som gick ut på hans eget berömda slagfärdiga motto: Min smak är enkel, jag nöjer mig enbart med det bästa.

Striden om Malakand är Churchills skildring av den militärkampanj som britterna förde i Malakand i gränstrakterna mellan nuvarande västra Pakistan och östra Afghanistan. Churchill, som aldrig tidigare upplevt närstrid, deltog själv i stridandet.

Det finns bland många en förutfattad uppfattning om Churchill som krigshetsare. Denna uppfattning kommer dock på skam när man läser Striden om Malakand. Bilden man får i boken, även om den precis som mycket annat Churchill skrev andas brittisk imperialism, är att han som skribent har betydligt mer gemensamt med moderna krigsjournalister än krigshetsare. Rapporteringen i boken är nämligen till stor del föredömligt journalistiskt skarp.

Vid tiden för bokens tillkomst hade Churchill också påbörjat sin politiska karriär. Ett av de främsta syftena som Churchill hade med debutboken var att den skulle ge hans politiska karriär en knuff. ”Min mest anmärkningsvärda handling i livet som kommer höja mina möjliga chanser i världen” var Churchills egen kommentar om boken när den publicerades.

Det är tydligt hur tidig Churchill är med att förstå att politisk framgång långt ifrån enbart kan handla om vad en politiker gör, utan också hur han framställer sig själv. Egenskaper som karaktär, originalitet och, som britterna har en förkärlek för, ett visst mått av excentricitet visste redan den unge Churchill att personligen framhäva inför omvärlden för att främja den egna politiska karriären.

En av Churchills mest lästa och omtyckta verk, Min ungdom (My Early Life, 1930), är lika mycket ett intimt litterärt självporträtt av Churchills första trettio år i livet, som det är politisk propaganda. Trots det sistnämnda är verket förmodligen det i Churchills bibliografi som kan tilltala flest utanför det konservativa hägnet.

Berättarglädjen i Min ungdom är uppslukande läsning. Skildringen av det ständiga och obesvarade kontaktsökandet efter föräldrarna, Randolph och Lady Randolph Churchill, är återhållen men samtidigt mycket gripande. I boken och i andra sammanhang uttryckte Churchill ofta sin eviga tacksamhet till sin nanny Elizabeth Everest som var den som främst tog hand om honom under hans första år.

Många vill göra gällande att Churchill var bipolär. Jag är knappast kvalificerad att ställa någon diagnos, men av skildringen i Min ungdom framstår han mer som ett bokstavsbarn än något annat. Den unge rastlöse Churchill verkade kämpa med inlärningssvårigheter i ämnen han fann tråkiga, som matematik, latin och gammalgrekiska. I det den unge Churchill brann för, såsom skrivande och ridning, verkade han å andra sidan ha briljerat med råge.

Ett av de mest omtalade avsnitten i Min ungdom är Churchills skildring av hans militära deltagande i boerkriget. Bara två veckor efter ankomsten till Kapstaden den trettionde oktober 1899 blev Churchill tillfångatagen av boerna. Några dagar efter tillfångatagandet lyckades han dock fly. Flykten undan boerna skulle sedan vara i månader innan britterna till slut segrade. Trots att man vet hur det hela slutar är skildringen av flykten i Min ungdom en riktig nagelbitare.

Churchill skulle inte bara komma att använda sig av sin bragd från boerkriget i sitt skrivande. Direkt efter hemkomsten från boerkriget skulle den unge Churchill hyllas för sin lyckade flykt som en heroisk symbol för det brittiska imperiet. Detta var han som politiker så klart inte sen med att använda som imagehöjare.

Churchills verkliga magnum opus som författare är dock Andra världskriget (The Second World War), en mastodontisk bokserie i sex delar som han skrev i slutet av sitt liv. Bokserien, vilken var den främsta anledningen till att han fick motta nobelpriset i litteratur, publicerades mellan åren 1948 och 1953.

Det är felaktigt att som många gör kalla Andra världskriget för ett historiskt verk. Churchill skildrar i där ett historiskt skeende som han själv spelade en av de mest centralaste och avgörande rollerna i. Han gör det knappast objektivt. Churchill skrev flera historiska verk av värde, men Andra världskriget skrev han tydligt, uppriktigt och värdigt till stor del utifrån sitt politiska och personliga perspektiv.

Något av det starkaste med Andra världskriget är att Churchill långt ifrån bara ägnar sig åt efterklokskap i sina hågkomster av kriget. Många av de insikter som beskrivs, inte minst om det totalitära hotet från såväl bolsjevismen som nazismen, var han redan på det klara med innan krigsutbrottet.

Ofta likställs politisk visionär förmåga med radikalism eller progressiva krafter, men Churchill visade oss med all klarhet att så knappast alltid är fallet.

Tommy Gunnarsson