Effekterna av det som nu sker i Iran är farliga. Risken för regional upptrappning och ökade terrordåd globalt är verklig. Osäkerheten sprider sig långt utanför Mellanöstern. Det ska vi inte ignorera.

Men vi måste samtidigt våga säga något annat: alternativet var inte stabilitet. Alternativet var att låta en regim som under decennier byggt upp och finansierat ett nätverk av terrororganisationer i Mellanöstern, finansierat terrordåd globalt, destabiliserat grannländer och under decennier uttalat att deras absoluta mål är förgörandet av Israel som stat. Detta samtidigt som de fortsatt att stärka sin militära kapacitet, arbeta vidare mot att utveckla kärnvapen och stötta Ryssland, militärt i kriget mot Ukraina.

Hotet från den iranska regimen har inte varit regionalt begränsat. Det har påverkat hela västvärlden genom proxykrig, genom radikalisering av människor långt utanför Iran och Mellanöstern och genom ett systematiskt förtryck av det egna folket som världen bevittnat gång på gång.

När USA och Israel nu agerar gör de det utifrån en bedömning att hotet blivit för stort för att ignoreras. Det handlar om kärnvapen med räckvidd att nå ända till Europa, inte bara till Israel, och om en islamistisk regim som gång på gång visat att den använder våld för att behålla makten och har som uttalat mål att exportera sin islamistiska ideologi.

Ja, riskerna är betydande, men riskerna med att inte agera hade varit större.

Under mina år som europaparlamentariker arbetade jag konsekvent med Iranfrågan. Jag drev på för skarpa resolutioner mot regimens övergrepp. Jag drev igenom Europaparlamentets hållning för att revolutionsgardet skulle terrorlistas. Jag nominerade Mahsa Amini och Woman, Life, Freedom-rörelsen till Sakharovpriset. När rörelsen senare tilldelades priset var det en tydlig signal: Vi står med det iranska folket, inte med deras förtryckare.

Det är det perspektivet som måste vara vägledande även nu.

Det här handlar inte bara om geopolitik. Det handlar om människor. Kvinnor som vägrat underordna sig och straffats brutalt eller mördats. Studenter som fängslats. Föräldrar som begravt sina barn efter att ha krävt det mest grundläggande: frihet.

Militära insatser skapar inte demokrati, men de kan förändra maktbalanser och skapa ett fönster. Ett sådant fönster måste användas. Omvärlden måste vara redo att stödja civilsamhället, stärka fria medier och rättsstatliga strukturer. Det iranska folket är redo att få tillbaka sin frihet, vår uppgift är inte att definiera deras framtid, utan att stötta dem i deras kamp.

Det finns också en regional verklighet som svenska medier ofta ignorerar. Flera länder i Mellanöstern har under senare år valt en annan väg än permanent konflikt. Genom Abrahamavtalen har de normaliserat relationer med Israel och sökt ekonomiskt och säkerhetspolitiskt samarbete. Den utvecklingen har redan förändrat regionen mer än många vill erkänna.

Ett Iran som bryter med sin revolutionära och aggressiva doktrin skulle kunna bli en del av den utvecklingen. Det skulle förändra maktbalansen i hela Mellanöstern och minska trycket mot Europa och västvärlden.

Det finns inga garantier. Det kan bli värre innan det blir bättre. Inre maktkamp, repression och kortsiktig instabilitet är fullt möjliga scenarier.

Men att passivt se på medan hotet mot USA. Israel och oss själva växte samtidigt som Irans modiga folk hade fortsatt att mördas i sin kamp för frihet, hade varit förödande.

Passivitet är inte alltid fred, utan självbedrägeri. Att låta en regim fortsätta att mörda sitt eget folk, samtidigt som den öppet hotar vår egen demokrati är inte återhållsamhet, utan ansvarslöshet.

Hotet från Iran har inte varit teoretiskt, det har varit konkret. Det har under lång tid nått USA och Israel, men även Europa. Det har nått våra egna samhällen genom radikalisering, terror och destabilisering.

Det iranska folket har burit den tyngsta bördan. Om detta ögonblick skapar en verklig möjlighet för förändring, då är det inte bara en politisk fråga. Vi har en moralisk skyldighet att stå fast.

Historien är sällan snäll mot dem som visste, men valde att titta bort.