Ann Heberlein skriver i Expressen den 21 januari att Carl-Oskar Bohlins tal om ”vi och dom” ger henne kalla kårar.

Hon har rätt i en sak: uppdelningen i ”vi och dom” bär på ett historiskt mörker. Förintelsen visar med all önskvärd tydlighet vad som kan ske när människor avhumaniseras, när ett ”dom” skiljs ut från ett ”vi” och gradvis berövas sina rättigheter, sin värdighet och till sist sina liv.

Men hon har fel om när detta började. Och hon har tyvärr fel om vad som i dag är det verkliga hotet.

Det här börjar inte med ett tal av en minister. Det börjar inte med att någon sätter ord på ett redan existerande problem. Det började långt, långt tidigare, när samhället långsamt slutade skydda de som var mest utsatta.

I dag ser vi demonstranter som förföljer och hotar ministrar och riksdagsledamöter på gatorna och utanför riksdagen. I Malmö vandaliseras butiker och lokaler som ägs av judar. Människor avstår från att bära Davidsstjärna öppet av rädsla för att bli angripna. Judiska skolor och äldreboenden bevakas av poliser med automatvapen.

Detta är inte en fråga om retorik, utan det är ett samhällstillstånd.

Vår demokrati definieras inte av hur vi talar när allt är lugnt, utan av hur vi agerar när en minoritet lever under hot. Och sanningen är att judar i Sverige tvingas i dag anpassa sina liv för att vara trygga. Vissa drar sig undan det offentliga rummet. Andra väljer att inte synas alls.

Det finns alltid ”vi” och ”dom” i ett samhälle. Det finns många sådana gränser, och de skiftar. Ibland tillhör vi ett självklart ”vi”. Ibland hamnar vi plötsligt på utsidan. Frågan är inte om dessa uppdelningar existerar, utan om samhället accepterar att människor ska behöva bära konsekvenserna av dem.

Heberlein menar att vi bör undvika att tala om ”vi och dom”, eftersom språket i sig riskerar att bana väg för övergrepp. Men problemen upphör inte för att vi slutar benämna dem och de upphör inte för att vi vägrar se dem.

I Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter jagar vildvittrorna Ronja. När hon gömmer sig och inte längre syns, då finns hon inte längre i deras värld. De slutar leta och söker nya offer.

Ronja blir trygg genom att inte finnas.

Ska människor i ett demokratiskt samhälle verkligen behöva gömma sin identitet för att vara säkra? Ska trygghet kräva osynlighet? Ska lösningen vara att inte synas, inte höras, inte finnas?

När judar i Sverige i praktiken tvingas leva som om de inte fanns i det offentliga rummet, då är uppdelningen redan gjord. Då existerar redan ett ”vi” och ett ”dom”, oavsett vilka ord vi väljer att använda.

Att tala klarspråk om detta skapar inte splittring. Det blottlägger den splittring som redan finns. Att låtsas som att problemen försvinner genom tystnad är att förneka deras existens.

Förintelsen började inte med gaskamrar. Den började med att människor pekades ut, isolerades och gjordes till ett problem som andra helst inte ville se. Historien lär oss inte bara att ord kan vara farliga, utan också att tystnad och passivitet är det.

SE ÄVEN: Sparf: Om vikten av att varna för rätt saker

Att beskriva hot mot demokratin är inte att skapa ett ”vi och dom”. Det farliga är när samhället accepterar att vissa bara får vara trygga om de inte syns.