När Paralympics snart inleds hoppas jag förstås att det går bra för Sverige. Jag vet hur mycket arbete som ligger bakom varje start, och den erfarenheten sitter kvar i kroppen långt efter att den aktiva karriären är över.

När jag själv tävlade var det sällan medaljerna som upptog tankarna i vardagen. Det var i stället alla morgnar i träningshallen, alla resor, alla timmar av träning och disciplin som till slut gjorde att man stod där och representerade sitt land. Den känslan försvinner aldrig riktigt, och just därför är det omöjligt att inte känna respekt för de svenska idrottare som nu förbereder sig för spelen.

De förtjänar allt stöd de kan få.

Samtidigt finns det en fråga som är svår att ducka för, hur gärna man än skulle vilja göra det:

Det går inte särskilt bra för Sverige i Paralympics.

Det är lätt att glömma i dag, men Sverige var en gång en paralympisk stormakt. I dag ser verkligheten helt annorlunda ut. Vid de senaste spelen har medaljerna kunnat räknas på ena handens fingrar.

Kontrasten mot de olympiska spelen är slående. Där fortsätter Sverige att vara en stabil vinteridrottsnation, ofta runt topp tio i världen. I Paralympics befinner vi oss betydligt längre ner i medaljtabellerna. Det är svårt att se detta som något annat än ett strukturellt problem.

Under de senaste tio åren har svensk parasport i allt högre grad integrerats i de vanliga specialidrottsförbunden. Idén bakom förändringen är i grunden sympatisk. Parasport ska inte organiseras som en egen värld vid sidan av idrotten, utan vara en naturlig del av den. Samma organisationer, samma strukturer, samma idrottsrörelse.

Det är ett ideal som är lätt att sympatisera med, särskilt i ett land som gärna ser sig självt som ett föredöme när det gäller inkludering och jämlikhet.

Men ett ideal måste också kunna prövas mot verkligheten.

Samtidigt som Sverige har valt integrationens väg har flera av de mest framgångsrika paralympiska nationerna gjort något helt annat. De har byggt tydliga elitprogram, investerat i träningsmiljöer och utvecklat systematiska modeller för rekrytering och talangutveckling. Paralympisk idrott behandlas där som just elitidrott, med samma strategiska tydlighet som olympisk idrott.

I Sverige tycks vi ibland ha nöjt oss med att konstatera att systemet är inkluderande.

Det ser bra ut på papperet och passar väl in i den svenska självbilden. Men medaljtabeller bryr sig sällan om goda intentioner.

Det är naturligtvis möjligt att Sverige överraskar positivt i de kommande spelen. Idrott har den egenheten att den ibland trotsar alla prognoser och producerar resultat som ingen riktigt förutsett. Och skulle det ske finns det få som skulle bli gladare än jag.

Men om resultaten fortsätter att se ut ungefär som de gjort under lång tid måste vi förr eller senare våga ställa de obekväma frågorna.

Har integrationen i de vanliga idrottsförbunden verkligen gett den utveckling vi hoppades på? Har rekryteringen blivit starkare? Har vägen till paralympisk elit blivit bredare?

Eller har vi i själva verket skapat en modell som ser tilltalande ut i teorin men som i praktiken gör det svårare att bygga internationell konkurrenskraft?

Elitidrott är brutal på det sättet. Den accepterar inte förklaringar hur länge som helst, och den låter sig sällan imponeras av välformulerade principer. När resultaten uteblir under lång tid är det sällan tillräckligt att säga att systemet är välmenande.

Om Sverige återigen lämnar Paralympics med några få medaljer i bagaget kan vi inte fortsätta på samma sätt som vi gjort under årtionden och samtidigt förvänta oss ett annat resultat. Då måste vi våga ta ett steg tillbaka och tänka igenom hur svensk parasport egentligen är organiserad, vilka mål vi har och vilka verktyg som faktiskt krävs för att nå dem.

Inte för att kritisera de idrottare som gör sitt yttersta, utan för att ge nästa generation svenska paralympier en rimligare chans att lyckas.