Det finns tillfällen då politiska reflexer blir farligare än politiska ställningstaganden. Diskussionen om UNRWA efter den 7 oktober är ett sådant exempel.

Sedan Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober, där civila systematiskt mördades, kvinnor våldtogs, barn och äldre togs som gisslan, har mängden dokumentation kring UNRWA:s strukturella problem och anställdas inblandning vuxit till en nivå där det inte längre är hederligt att tala om ”anklagelser” eller ”kontroverser”.

Det handlar om konkreta fall, namngivna individer, systematiska brister i kontroll och uppföljning, samt ett återkommande mönster där varningar ignorerats under lång tid. Granskningar från bland andra UN Watch visar inte på olyckliga undantag, utan på en organisation som inte klarar av att skilja på humanitärt arbete och politisk eller våldsam mobilisering.

Trots detta fortsätter den europeiska debatten i stort sett opåverkad. I stället för att ställa den mest grundläggande frågan, om organisationen över huvud taget kan fungera som en stabil aktör i ett redan extremt skört sammanhang, reduceras diskussionen till en teknisk fråga om finansiering och samarbetsformer. Länder som Danmark ökar sitt stöd. Inom kort ska Europaparlamentet debattera om ytterligare medel ska tillföras. Allt sker med en närmast förvånande likgiltighet inför vad detta innebär på marken och i relationerna mellan parterna.

Här finns ett grundläggande tankefel som präglar stora delar av Europas utrikespolitiska självbild. Vi tycks utgå från att fred och stabilitet är en fråga om rätt institutionell arkitektur, snarare än om förtroende, legitimitet och politisk verklighet. Vi diskuterar vilken organisation Israel förväntas samarbeta med, när den avgörande frågan i själva verket är hur humanitär hjälp kan ges på ett sätt som inte underminerar varje möjlighet till långsiktig samexistens.

All humanitär verksamhet förutsätter förtroende. Inte bara från dem som tar emot hjälpen, utan också från dem som måste acceptera dess närvaro. I detta fall handlar det om två parallella relationer som båda måste fungera. Dels relationen mellan hjälporganisationen och det palestinska civilsamhället. Dels relationen mellan organisationen och Israel, inklusive den israeliska allmänheten. Utan detta dubbla förtroende blir hjälpen inte bara ineffektiv, utan potentiellt destabiliserande.

Efter den 7 oktober är det fullständigt orealistiskt att tro att ett sådant förtroende kan existera mellan UNRWA och det israeliska samhället. Detta är inte ett uttryck för ovilja till fred, utan för politisk och mänsklig realitet. Förtroende är inget som kan beslutas fram i europeiska utskott, inga formuleringar i resolutioner kan ersätta den grundläggande känslan av säkerhet och legitimitet som krävs för att samarbete ska fungera.

Detta innebär inte att det palestinska behovet av humanitär hjälp är mindre. Tvärtom är det akut, och kommer att vara det under lång tid framöver. Men fokus borde ligga på resultat, inte på institutionell prestige. När vi låser hjälpen till en organisation som saknar förtroende hos den ena parten, gör vi oss själva till aktörer i konflikten snarare än till möjliggörare av hjälp.

Jag har arbetat med dessa frågor sedan 2019 i Europaparlamentet, och sett hur ofta europeisk politik faller tillbaka i föreställningen att vi genom rätt processer och rätt språkbruk kan styra fram fred. Erfarenheten, både historisk och samtida, visar motsatsen. Fredsprocesser lyckas nästan uteslutande när parterna själva är överens om riktningen. De misslyckas när externa aktörer försöker ersätta politisk vilja med administrativ ordning.

Vår uppgift är att stödja, inte att uppfostra. Att möjliggöra, inte att definiera. När vi kräver samarbete som saknar legitimitet, när vi insisterar på strukturer som inte accepteras av dem som måste leva med konsekvenserna, då bidrar vi inte till fred, utan vi förstärker misstron.

Det mest slående är kanske inte att Europa fortsätter att göra detta misstag, utan att vi gör det med full kunskap om resultaten från tidigare försök. Vi verkar oförmögna att dra slutsatsen att fred inte kan framtvingas på vårt sätt, utan bara växa fram när parterna själva tillåts ta ansvar för den.