Återvandringsbidrag är en utmärkt idé, men räcker inte på egen hand. För att det ska leda till minskad invandring så måste förslaget följas av mer radikala och grundläggande åtgärder. Främst av dessa är ökade krav på ansvar och självförsörjning, samt minskade bidrag.
Regeringens förslag om ett återvandringsbidrag om 350 000 kronor var en positiv överraskning. För att det ska fungera måste det dock kombineras med andra åtgärder. Trivialt är, eller åtminstone borde vara, att det måste kombineras med permanent frånsägande av eventuellt svenskt medborgarskap och en omöjlighet att återvända till Sverige.
Den främsta åtgärden som krävs är dock i dagsläget otänkbar, i bokstavlig mening. Det är en tanke som var självklar för 75 år sedan men som en svensk politiker idag är oförmögen att tänka: Vi måste avskaffa pull-faktorerna för att komma som verklig eller påstådd flykting till Sverige eller som anhörig till flykting utan att samtidigt ha ambitionen och kraften att skyndsamt arbeta, skyndsamt lära sig svenska och i slutändan assimileras i det svenska samhället och den svenska kulturen.
Varför är det otänkbart för svenska politiker, journalister och en betydande andel av allmänheten att avskaffa dessa pull-faktorer? Därför att vi svenskar inte respekterar varandra och än mindre respekterar invandrare från tredje världen.
Om vi respekterade våra medmänniskor skulle det innebära att vi erkänner att alla människor har agens, det vill säga fri vilja och ansvar för sina egna handlingar. Vi skulle då, beträffande fjortonde generationens svenskar, sluta tala om ”vissa”, ”en del” och ”några” som inte kan hantera sina egna liv eller sina egna barn. Vi skulle då också inse att alla som flyttar till Sverige har egen vilja, eget ansvar för sina handlingar och egna mål i sina liv.
Den som tagit sig till Sverige och som sökt asyl har tagit ett övervägt beslut att göra just detta. Det var inte något ”som bara hände”.
I enlighet med den politik som sedan omkring femtio år förts står det sedan var och en av dem fritt att integrera sig eller rent av assimileras i Sverige. Men det är inte den enda möjligheten. Den svenska politiken ger dem idag också möjligheten att inte vare sig integrera sig eller assimileras i den svenska kulturen och i det svenska samhället.
Unga afghaner med bristfällig skolgång kan välja att här i Sverige studera mycket hårt och intensivt, att arbeta med vad som helst som ger dem inkomster, lära sig svenska, skaffa sig svenska vänner, skaffa sig svenska vanor som att fira midsommar, äta surströmming, äta kräftor, sjunga snapsvisor, gå i fjällen, fira jul, och så vidare. Dessa möjligheter står också öppna för de mångtaliga somaliska kvinnor som tyvärr är analfabeter även på sitt modersmål.
Att göra något sådant är dock mycket svårt och rent utsagt motbjudande för stora grupper av invandrare. De har sin egen kultur, som de önskar bevara, som var och en av dem, av fri vilja väljer att bevara. Dessa kulturer gör det dock samtidigt svårt eller omöjligt för dem att försörja sig i Sverige samtidigt som de utan problem kan finna arbete i sina forna hemländer.
Hur kan någon vistas i Sverige utan att arbeta eller utan att arbeta tillräckligt för att netto försörja sig själv och sin familj? Därför att svenska politiker, journalister och övriga medborgare inte respekterar dem. Istället behandlas de som oskyldiga små barn och översköljs med bidrag, bostäder, SFI och tolkhjälp.
Om ett återvandringsbidrag ska fungera måste därför de ekonomiska och övriga förhållandena för den som väljer att inte integrera sig, än mindre assimileras i Sverige, göras mycket mindre förmånliga.
Den ekonomiska assistans som den får som söker asyl, eller har permanent eller tillfälligt uppehållstillstånd måste sänkas drastiskt. Detsamma för den som har garantipension utan att ha vistats ett helt liv i Sverige. Helst ska nivåerna tas ner till logement med 16 sängar och tre mål om dagen. Och ingenting för barn. Barn är föräldrarnas ansvar. Låt oss respektera alla föräldrar, inklusive nyligen invandrade dito. Socialbidragsnormen måste också sänkas till samma nivå och återigen, inte innehålla något för barn.
Det bör dessutom göras hart när omöjligt att bo och verka i Sverige utan att behärska svenska. Avskaffandet av all tolkhjälp ingår i detta, avskaffad hemspråksundervisning likaså, liksom avskaffad myndighetsinformation på andra språk än svenska.
Den invandrade kan lära sig svenska om han eller hon vill. För att han eller hon ska göra det måste det dock finnas en anledning stor nog för att motivera den mentala och tidsmässiga insats som krävs. En sådan tillräckligt stark drivkraft saknas idag för hundratusentals människor.
Hur kan jag påstå något sådant? Därför att vi annars inte skulle ha något integrationsproblem, därför att annars skulle var och en som kommer till Sverige tala, läsa och skriva god svenska inom ett år eller två. Därför att då skulle de somaliska kvinnor vi ser vara barhuvade, klädda som svenska kvinnor och ofta sitta och läsa Fröding, Tegnér och Fredrika Bremer på bussen eller i tunnelbanan. Unga afghanska män skulle sitta djupt försjunkna i böcker av Leif G. W. Persson. I hörlurarna skulle de ha Vikingarna, Bellman och Lisa Ekdahl.
Förutsatt att ett helhetsgrepp tas kommer ett återvandringsbidrag ge stor effekt. Det kommer då inte att röra sig om några få miljarder kronor per år, som regeringen verkar ha fått för sig, utan om betydligt större summor. Hundratusentals nyss invandrade är nämligen varken aktiva på den svenska arbetsmarknaden eller har någon ambition att bli det. Hundratusentals andra arbetar en del men håller fast vid en kultur som gör att varken de eller deras barn kommer att bli produktiva medborgare, något som bland annat de danska undersökningarna tydligt visar.
Ifall dessa kategorier invandrare istället ges en anledning att bidra kommer säkert hundratusentals av dem ändra sina vanor och beteenden så att de gradvis blir en del av det svenska samhället.
Hundratusentals andra kommer dock inte att göra det för det är inte deras önskan att kulturellt omvandlas till svenskar. Totalkostnaden för en fungerande återvandring blir mellan 175 och 350 miljarder kronor ifall mellan en halv och en miljon människor lämnar Sverige. 350 miljarder är mycket pengar men det är samtidigt en summa av samma storleksordning som de senaste 20 årens invandring kostar Sverige varje år.
