Vi svenskar älskar vår natur, vill bevara den och oroas över dess tillstånd. Dagligen hör vi talas om olika miljöhot. Vi bombarderas med reklam för hållbarhet och fossilfrihet och om att ”rädda klimatet”. Åtgärder tas för att värna miljön, som förbud mot kemiska ämnen, nya användningsbestämmelser, nya gränsvärden och nya naturreservat. Det skapas Natura 2000-områden för att ”bevara den biologiska mångfalden”.

Samtidigt hör vi talas om miljöhänsyn som hotar svensk industri och mycket annat. En ansökan om kalkbrytning fick 2008 nej på Gotland därför att ”tallskalbaggar, dolksteklar och blombockar går före jobben”. Försvaret fick 2009 nej till att åter börja använda ett skjutfält. Först efter många om och men fick de till sist 2022 tillstånd från regeringen. Det rivs ut dammar i Sverige för att rädda miljön. Dammar som inte sällan stått sedan medeltiden.

Skogsägarna står inför stora utmaningar. 2022 meddelades det att en EU-regel gör att alla fåglar måste räknas innan en avverkning. På grund av alla föreslagna lagändringar blir 2025 ett ödesår för 340 000 skogsägare i Sverige skriver Dagens Industri.

Vad är det som pågår? Låt oss ta ett steg tillbaka och betrakta helheten. För det första är det viktigt att förstå att ”naturen”, ”miljön” och vårt universum i stort inte bryr sig. Vad vi benämner naturvärden är sådant som vi själva bestämmer och kommer överens om. Likaså, vad som är acceptabla nivåer för föroreningar, inklusive vad vi benämner som föroreningar.

Dessutom lär vi oss från Darwins evolutionsteori att det inte existerar någon ”harmoni” i naturen. Naturen är inte och har aldrig varit ”i balans”. Naturen är en allas kamp mot alla och vad som förefaller vara en ”balans” är snarare stridslinjer i denna kamp, linjer som böljar fram och tillbaka. ”Nature is red in tooth and claw”, som det engelska talesättet lyder.

Människan flyttade in i vad som idag är Sverige när inlandsisen drog sig tillbaka. Omkring 2500 f.Kr. bedrevs jordbruk upp till dagens Stockholm. Nästan hela Sverige, från kusten till fjällvärlden, är ett kulturlandskap. Människan har under årtusenden format Sveriges natur. Mängder av djur och växter har samtidigt dragit nytta av oss.

Den småskaliga vattenkraften är Sveriges ursprungliga större energikälla. Från medeltiden fram tills att först ångan, i mitten av 1800-talet, och sedan elektriciteten, senare under 1800-talet, revolutionerade vår energiförsörjning, drev den kvarnar, sågar och hammare och användes till att bereda papper, hudar och kläde.

Den svenska skogen har i grund förändrats i de norra delarna av landet under ett och ett halvt sekel, och i söder under nära ett årtusende av intensivt skogsbruk och annat utnyttjande. Den svenska skogen är sedan länge i akt och mening en del av det svenska odlingslandskapet.

Jordbruket, skogsbruket och vattenkraften har i ett eller flera årtusenden omformat den lokala ekologin. Det är vad människor gör. Att omforma den lokala ekologin är också vad djur och växter gör. Bäverdammen är ett närmast övertydligt exempel på detta. Människor, däggdjur, fåglar, växter, fiskar, har, som alltid sker i naturen, ömsesidigt anpassat sig till varandra.

När bönder på 1200-talet eller 1600-talet byggde en kvarndamm så förändrade de naturen. Vissa sorters fiskar, växter, fåglar och däggdjur gynnades och andra gjorde det inte. När våra myndigheter, till ägarnas och de kringboendes förtvivlan, river ut dammar så är det ett val de gör. Naturen bryr sig inte. Från naturens synpunkt är det ingen skillnad mellan att riva ut kraftverksdammar eller att riva bäverdammar. Båda omformar den lokala ekologin på liknande vis.

Vad som hände på miljövårdens område från slutet av 1800-talet och under 1900-talet var i grova drag följande. Sedan människan uppstod, fram till mitten av 1800-talet i Sverige har vi levat på motsvarande ungefär 3 dollar per dag. Framförallt efter 1870, på grund av det liberala genombrottet med laissez-faire, blev Sverige gradvis rikare så att medborgarna slapp arbeta tio timmar om dagen, sex dagar i veckan för att överleva. Vi kunde titta upp och se oss omkring.

Sverige fick sin första nationella skogslagstiftning 1903 (varför detta ingrepp i äganderätten var onödigt kommer att bli föremål för en annan krönika). Denna skogslagstiftning tillhörde den första vågen av lagar och regler för att hantera och ofta värna den svenska naturen.

Stockholm fick vattenledningar och avlopp. Dödligheten var tidigare över 2 procent per år på landsbygden och hela 4,5 procent i Stockholm. Människor dog i smittkoppor och tuberkulos, av matförgiftning, förorenat vatten, kolera, kallbrand, blodförgiftning och luftföroreningar från vedeldning. Delar av Stockholms vattendrag var stinkande kloaker. Det fanns dynga från människor, hästar, kor, grisar, höns och getter.

På landsbygden uppstod i och med industrialismen stora industrier som sågverk, massafabriker, gruvor, stålverk och annan metallförädling. Rönnskärsverken spydde ut svavel i luften.

Gradvis började vi åtgärda sådant. Framförallt från slutet av 1960-talet gjordes enorma insatser i vad som kan betecknas som en andra regleringsvåg. Som resultat av detta hade större delen av vad vi människor såg som problem åtgärdats omkring 1980. Arbetet fortsatte sedan fram till omkring 1990. Ett sista betydande steg togs 1995 då den blyade bensinen försvann. Luften i Stockholm var 2018 en hundradel så nedsmutsad som under 1960-talet.

Jag har sökt illustrera detta skeende i ett diagram. I diagrammet är det principerna som är det viktiga. Hur graden av miljöförstörelse ska mätas är något som vi människor, med eller utan brett samförstånd bestämmer själva. Likaså vad en godtagbar nivå är. Notera dock att närmast oavsett hur graden av miljöförstörelse mäts kommer den att snart börja öka. Inte för att vi bryr oss mindre om miljön, utan för att sättet på vilket vi bryr oss om miljön kommer att göra oss mycket fattigare. Snart, om trenden fortsätter, utfattiga.

Omkring 1990 eller 1995 var Sverige färdigt med sin ”gröna omställning”. Närmast oavsett hur vi mäter och bestämmer vad en godtagbar nivå är, kan vi sedan dess inte nämnvärt minska vår miljöpåverkan.

Samtidigt som Sverige för nu minst 30 år sedan hade åstadkommit sin gröna omställning hade vi i detta syfte skapat myndigheter med tusentals anställda. Dessa får sina utkomster från att reglera i syfte att ”rädda miljön”. Vi hade också skapat mängder av utbildningar på området. Parkinsons lag slog till med full kraft. De administrationer som sysslar med miljön växte exponentiellt i omfång. Sverige gick samtidigt med i EU och även EU vill ”rädda miljön”.

Vad ska dessa hundratusentals människor göra som antingen får sin utkomst eller sin mening med livet från att ”rädda miljön”? Hur en byråkrati fungerar känner vi till från flera tusen års bitter erfarenhet. En byråkrati fortsätter att reglera. Slutar den reglera förlorar den sitt existensberättigande och de anställda sina arbeten. Kan den, så fortsätter den att växa i omfång. Vi fick därför en tredje våg av lagar och regleringar för att hantera ”uppsamlingsheatet” av problem, problem som är så små att de i det stora hela inte gör mycket till skillnad för miljön, oavsett hur vi väljer att mäta detta.

Samtidigt som uppsamlingsheatet hanterades fortsatte byråkratin att växa. Hundratusentals människor får nu sin utkomst från att ”rädda miljön”. Vi upplever idag den fjärde regleringsvågen. Politiker, byråkrater, jurister, domstolar och aktivister, av typen som limmar fast sig i vägar, dammsuger varje del av samhället för att hitta någon individ eller något företag som begår, eller kan anses begå ett misstag. När de väl funnit en syndabock skapar de nya regler, förbud och direktiv. Alternativt sitter de på sina kontor och tänker ut saker att åtgärda, som att påtvinga inventeringen av antalet pippifåglar i en skog.

Hela det svenska och europeiska samhället stryps. Nästan alla stora och små projekt blir omöjliga. Europa har i princip nolltillväxt. Snart kommer vi att rädda miljön till den grad att vi blir radikalt fattigare. När vi blivit tillräckligt fattiga kommer vi inte längre ha råd med basala miljöhänsyn och, på grund av försöken att minska miljöförstöringen, kommer den istället att börja öka.

Hur tar vi oss ur detta? Med små justeringar bör vi återgå till de miljöbestämmelser som gällde ca 1995. Ett nödvändigt villkor förefaller vara att lägga ner större delen av Naturvårdsverket, länsstyrelsernas tillståndsenheter och miljödomstolarna. Nu är vi dock medlemmar i EU, och att ändra något på EU-nivå mäktar vi inte. Byråkratin i Bryssel kan troligen inget EU-land, eller kanske inte ens alla EU-länder tillsammans rå på. Ska vi rädda vårt välstånd och miljön måste vi troligen lämna EU.