För ögonblicket står det säkert klart för de flesta att valet mellan Hamas och Israel är valet mellan å ena sidan en ondskans inkarnation, i dess mest renodlade form, och å den andra en liberal demokrati; en liberal demokrati som på många vis inte skiljer sig särskilt mycket från Sverige eller från de övriga nordiska länderna.

Denna klarsynthet – om den just nu existerar i så stor omfattning som jag hoppas – kommer dock snart att dö bort, precis som insikten om vad Berlinmuren var bland våra journalister och så kallade intellektuella inte överlevde många månader efter murens fall och precis som insikterna om vad som skett den 11 september 2001 innan årets slut hade avklingat bland samma grupper. När de inte likt stora delar av västerländska media redan från början hävdade att attentaten till stor del var USA:s eget fel.

Starka krafter i Sverige och i resten av västvärlden arbetar redan idogt för att vi ska återgå till att tänka på stackars palestinier, på deras barn och deras lidande och anse att allt detta är Israels fel.

Redan ser vi hur till exempel Göran Greider framför att vi måste beakta de civila i både Gaza och Israel; underförstått att det råder en moralisk ekvivalens mellan massmord på civila i Israel, och dödsoffer bland civila i Gaza, civila som medvetet används som mänskliga sköldar.

Det faktum att Hamas vill, och aktivt arbetar för, att Israel ska döda civila på Gazaremsan har svårt att tränga in mellan öronen på en majoritet av västerländska journalister och politiker.

Vad är Hamas, och mer allmänt, vad är det för människor som bor på Gazaremsan? Hamas är fanatiska islamister, en utväxt av det Muslimska brödraskapet, de är sunni men stöds främst av Iran, de är virulenta antisemiter som önskar utplåna den judiska närvaron i Israel och gärna alla judar också, var de än befinner sig. En ”palestinsk stat” är för dem något sekundärt, kanske ”a nice to have” som de inte ägnar mycket möda åt.

Tankarna går här till nazismen och kommunismen. Som den franske historikern François Furet skriver i boken Slutet på en illusion (finns på både engelska och franska) måste man förstå att efter att första världskriget under fyra år slagit sönder europeiska nationer och dödat miljoner i skyttegravarna sågs både kommunismen och nazismen som möjliga förklaringsmodeller för vad som hade hänt och som hopp om en bättre värld.

Ja, även nazismen i Tyskland sågs av många av sina väljare som dels en förklaring till varför Tyskland hade förlorat kriget, dels som ett svar på vad de såg som hotet från den i deras ögon omänskliga kapitalismen och de liberala demokratierna.

I fråga om ren mordiskhet är skillnaden mellan kommunism, nazism och islamism liten, även om den finns. Kommunisterna hade över 70 år på sig, från 1917 till 1989, och verkade i stora, folkrika länder. De lyckades enligt sammanställningen i Kommunismens svarta bok ta ihjäl omkring 100 miljoner människor i fredstid.

Nazisterna kortare maktinnehav tog slut redan 1945. Enligt R J Rummels beräkning tog de ihjäl omkring 21 miljoner personer.

Islamisterna har som tur är ganska små materiella resurser. De har nämligen visat sig kulturellt oförmögna att skapa välstånd på Gazaremsan, precis som större delen av den muslimska världen alltsedan 1100-talet varit oförmögen att skapa mycket till materiellt välstånd och producera mycket till vetenskapliga framsteg. Detta är något som en uppmärksammad FN-rapport diskuterade och som den pakistanske professorn Hoodbhoy behandlade i en artikel i Physics Today.

Gazaremsan har omkring två miljoner invånare på en mycket liten yta. Det existerar dock ingen naturlag som säger att invånarna i ett sådant område måste vara fattiga. Dess medborgare hade kunnat välja att likt judar, likt Sveriges befolkning efter det liberala genombrottet på 1800-talet, likt indier och östasiater i dagens USA och likt Japans, Kinas, Vietnams, Sydkoreas, Singapores och Hong Kongs befolkningar, arbeta oerhört hårt och se till att utbilda sina barn.

Gaza skulle, med en hårt arbetande och hårt studerande befolkning, kunna bygga egna kraftverk, egna sjukhus, egna avsaltningsanläggningar och därmed få obegränsad tillgång till vatten. Istället väljer Gazas befolkning, via sina egna livsval, via sina politiska sympatier och via hur de röstar, att leva i ekonomisk misär. De är beroende av israelisk elström, israeliskt vatten och israelisk sjukvård.

Vänstern har i sammanhanget börja orera om vilken tragedi det är, vilka krigsbrott det utgör, att Israel stänger av Gazas tillgång till Israels resurser. Det är som om pressen närmast mangrant under andra världskriget skulle ha klagat över att Storbritannien inte levererade olja och andra naturresurser till Nazityskland.

En skillnad i graden av ondska är dock den att, som Ben Shapiro och andra påpekar, nazisterna försökte dölja sina brott. De visste om att vad de gjorde var omoraliskt eller åtminstone att det av en majoritet betraktades som omoraliskt.

Kommunisterna försökte på liknande vis dels dölja, dels bortförklara sina brott. Kulakerna (ryska småbönder som ägde en eller flera kor) påstods vara rika förtryckare, massvälten av ukrainare doldes, de nästan 22 000 främst polska officerare och intellektuella i Katyn mördades i lönndom, de miljoner som skickades till Gulagarkipelagen dömdes ofta till detta i en form av domstol.

Hamas skryter tvärtom över sina mord och delar videor av dem på nätet.

Vi skulle kunna skapa en skala från 1 till 10 för gruppers ondska och reserverar 10 för någon framtida grupp som lyckas överträffa det djävulskap som människan hittills åstadkommit. På en sådan skala torde kommunismen och nazismen ligga på 8 medan Hamas når upp till 9.

Det finns en annan, vad det verkar större skillnad. Nazismen i Tyskland hade förvisso fanatiska anhängare och antisemitism var vida spridd i Tyskland. Samtidigt var de flesta som röstade fram Hitler ganska vanliga väljare, till stor del arbetare och lägre tjänstemän. Tyskland kunde därför avnazifieras efter kriget, och det mycket grundligt.

Att av-islamismisera Gazas befolkning skulle tvärtom svårligen vara möjligt. Islamismen är en djupt hållen, mycket gammal religiös övertygelse som förstärks av blodsband i klaner, en kultur där hedern ska tvättas med blod och en känsla av att vara förfördelade, att det är någon annans fel, främst den stora och lilla Satans (USA respektive Israel) fel att världen ser ut som den gör.

Exempelvis handlar Bolibompa i Gazaremsan om att mörda judar. Stödet för Hamas är massivt, både på Gazaremsan och på Västbanken, ungefär lika stort som stödet i Sverige under decennier var för Socialdemokraterna, från över 40 till över 50 procent.

Hatet mot judar bland palestinierna dominerar än mer; 2014 var 93 procent antisemiter, jämfört med 74 procent av Nordafrikas och Mellanösterns befolkning som helhet.

Den islamistiska ideologin och antisemitismen sitter alltså mycket djupare hos palestinierna än nazismen någonsin gjorde hos tyskarna. Nazisterna visade inte filmer på bio från gaskamrarna i syfte att öka sitt stöd hos befolkningen. Hamas räknar tvärtom med att videor med deras illdåd ska ge en sådan effekt.

I arabvärlden vet man vad Gazas invånare går för; inget land är intresserat av att ta emot Gazas inbyggare om de skulle fördrivas. Dessa skulle genast bli ett subversivt element som, tillsammans med lokala medlemmar i det Muslimska brödraskapet, skulle försöka störta varje annan regim.

Om grannländernas politiker fick vad de innerst inne önskade skulle nog palestinierna ges ett eget land på till exempel Sydgeorgien i Sydatlanten.

Kanske ändrar sig trots allt Egypten något och tar emot en del gazabor; troligt är det dock inte.

Det bästa vi kan hoppas på beträffande Gaza, bland en rad dåliga alternativ, är nog en militär ockupation som varar i decennier, troligen sekler. Men vem ska sköta detta är den stora frågan? Israel vill inte se sina soldater lönnmördade och det vill inget annat land heller. FN:s organ är uteslutna; det korrupta och ofta antisemitiska FN skulle inte förhindra att Hamas återuppstår.

Det hela kanske klarnar om några månader, efter den massiva militära operation som Israel nu förbereder. Hoppfull om någon form av både god och varaktig lösning är jag dock inte.