Ibland får man intrycket att svenska politiker föraktar oss väljare. Det är möjligt. De politiker, kanske ganska få, som är halvt om halvt kompetenta, drivs dock också av en stor rädsla för vad vi väljare skulle ta oss till om Sverige vore en välfungerande representativ demokrati. Nedan följer ett antal antidemokratiska inslag i vårt statsskick som förklarar vad jag menar.

Främst kommer de proportionella valen som tillämpades för första gången 1911. Med enmansvalkretsar, i synnerhet med val med relativ majoritet (”first past the post”), kan vi väljare med lätthet göra oss av med politiker som vi inte uppskattar.

Detta är, som den italienske statsvetaren Giovanni Sartori påpekar i boken Democratic Theory, den enda verkliga makten vi väljare har i en representativ demokrati: att rösta bort politiker. För folket styr aldrig och kan aldrig styra i en representativ demokrati. Däremot, om vi vet vad de gjort, kan vi bestraffa politikerna i efterhand. De proportionella valen gör det möjligt för politikerna att bilda ett kotteri där man håller varandra om ryggen.

Nästa steg i antidemokratins hierarki är partistödet, infört 1965, legaliserad stöld, där partierna tar skattepengar och ger till sig själva i syfte att ”värna demokratin” som det så vackert och förljuget lyder. Detta förstärker det politiska kotteriet. Andra inslag är att ge varandra pensioner, landshövdingeposter, tjänster som utredare, styrelseledamot i statliga företag, ambassadör och generaldirektör. För den så kallade eliten blir det ”internationella toppjobb”, välavlönade och mer eller mindre skattebefriade arbeten med ofta oklar arbetsbeskrivning.

Presstödet infördes samtidigt som partistödet och syftade ursprungligen till att betala för socialdemokratiska andratidningar. Presstödet bidrar till att kastrera den svenska journalistkåren.

Därefter har vi public service, statlig nyhetsförmedling. Tanken att det finns någon som ”vet”, Gud, jultomten, en fadersfigur eller den ”oberoende journalisten” är absurd. Vi människor är inte gudar. Vi är oförmögna till objektivitet, och det finns ingen som ”vet” vilka nyheter som är viktiga, vilka som ska presenteras och hur de ”objektivt” ska presenteras. Detta helt oavsett kompetens eller politisk färg på reportrarna. Det är istället via konkurrens, där mängder av perspektiv och åsikter stöts och blöts, som vi människor, kanske, kommer närmare sanningar om världen.

I ett Sverige som syftar till demokrati läggs public service ner. Det säljs alltså inte. Det läggs ner och ersätts med ingenting, precis som presstödet, partistödet och de proportionella valen avskaffas.

Föreningsbidragen är en annan antidemokratisk aspekt. Här har vi gott om emotionella mutor till väljarna som ”stödet till knatteidrotten”. ”Hur ska föräldrarna annars ha råd?” frågar sig både politiker och väljare. En inkomsttagare i normala inkomstlägen betalar mellan 200 000 och 500 000 kronor i skatt, varje år. Det är därför vi har så lite pengar över i slutet av månaden.

Det centrala syftet med föreningsbidrag är dels att köpa röster, men ur ett politiskt perspektiv, än mer att binda upp föreningarna, se till att de inte längre är ideella och oberoende, att de inte kan uttrycka egna viljor, utan att de beror av politikernas godhet. Återigen är det sådant som knatteidrotten som är den emotionella mutan för att få medborgarna att svälja resten.

Det leder oss till nästa antidemokratiska område. Om vi väljare sedan ska kunna ta välinformerade beslut måste vi också veta vad vi betalar och vad vi får för pengarna. De två mest antidemokratiska aspekterna här är först momsen, som är konstruerad så att den inte ska märkas. Det är förbjudet att ange pris utan moms vid försäljning riktad till privatpersoner. Vore politikerna intresserade av demokrati så skulle det vara tvärtom. Inga priser skulle anges med moms. Momsen skulle komma som ”den häftiga skatt” som vi sedan betalar extra. Mest demokratiskt vore att vi först betalar för våra inköp och att vi sedan, i en separat betalning, betalar momsen och punktskatterna för våra inköp.

Den andra av de två mest antidemokratiska aspekterna av vårt skattesystem är de så kallade arbetsgivaravgifterna. Inte enbart är det så att de inte betalas ut till löntagaren. Det finns dessutom de i Sverige som tror att det är arbetsgivarna som betalar för arbetsgivaravgifterna. Inte alls, de tas, som varje LO-ekonom vet, ”ur löneutrymmet”. Det är arbetstagaren som betalar för dem.

”Jamen, vi får ju så mycket för skatterna, som pensioner, sjukersättning och arbetslöshetsersättning!” Till någon del. Men rätt sätt att se på detta är att arbetsgivaravgifterna är inkomstskatter som löntagaren betalar. Allt det fina vi sedan får bör betraktas som riktade socialbidrag, inklusive folkpensionen. Det fonderas inga pengar just för dig. Inte heller är det så att du med säkerhet kan räkna ut vad du betalat in och vad du sedan kommer att få i olika scenarier. Du kan till exempel betala in pensionsavgifter under 45 års arbetsliv. Sedan kan politiker bestämma, hur de vill, vilken pension du ska få.

Vore skattesystemet demokratiskt skulle vi få hela lönen i vår hand. Därefter, säg en gång i kvartalet, skulle en lågavlönad betala in 20 000 kronor i inkomstskatt och ungefär samma summa för arbetsgivaravgifterna.

Politikerna föraktar oss förvisso. De tror att vi är för obegåvade för att kunna behålla pengarna och betala själva. Till exempel tror de inte att en lågavlönad som idag betalar 30–40 000 kronor om året för sjukvård skulle kunna hantera sin egen sjukvård om han eller hon finge behålla pengarna.

Men politikerna vet samtidigt att det inte finns en chans i helvetet att vi skulle acceptera dagens skatter om vi hade konkret erfarenhet av vad de omfattar. Ingen skulle tro på sådana amsagor som ”gratis” sjukvård, ”gratis” skolor, ”gratis” daghem eller ”rätt till föräldraledighet”.

Skulle ens en del av ovanstående antidemokratiska åtgärder avskaffas, skulle de svenska politikernas inkomster allvarligt hotas eller gå upp i rök. Inga politiskt önskvärda åtgärder på detta område är därför politiskt möjliga.