Sverige har i ukrainska ögon tagit på sig rollen som militär stormakt. Det rent militära stöd som Sverige skickar är unikt i förhållande till vår storlek. Ukrainarna förstår detta och värderar svensk teknologi högt.
Bland mina ukrainska vänner som följer kriget noga finns det en stor tacksamhet mot Sverige. Orsaken till det stavas militär hjälp. För människor som följer skeendena vid fronten är det tydligt vad som är allra viktigast, nämligen mycket vapen och helst kvalitativa sådana.
När nu Ukraina gått in i den ryska Kurskregionen blir det på sätt och vis ännu viktigare att svenska vapensystem hjälper landets försvarsmakt att hålla de andra frontavsnitten inne i Ukraina så att detta inte slutar med ett antiklimax.
Sverige har inte satt några begränsningar i var svenska vapen får användas och de skulle därför kunna finnas med inne i Kurskregionen nu. Men eftersom det än så länge finns ganska begränsat med bilder därifrån har inget sådant kunnat observeras. Däremot har svenska pansarskott använts av ryska frivilligförband som strider på ukrainsk sida inne i Ryssland tidigare, så de finns säkert med nu också.
I ukrainsk media blev det redan några veckor in i kriget mycket populärt med vaga löften och rena önskedrömmar om vilka vapensystem som länderna i Väst skulle skicka till Ukraina. Redan i april 2022 rapporterades att det svenska artilleriets stolthet Archer-haubitsar, var aktuella att skickas.
Vad det troligen egentligen handlade om var att den ukrainska armén hade satt Archer högt upp på önskelistan. Eftersom många andra västliga vapensystem från den faktiskt kom att skickas inte långt därefter blev det höga förväntningar på att samma sak skulle ske med Archer.
Politikerna i Sverige tog dock tid på sig med att fatta beslut om att skicka de större, mer spektakulära vapensystemen. Däremot skickades exempelvis 5000 pansarskott redan i februari 2024.
Men när väl regeringen Kristersson satte i gång med att skicka militära stödpaket till Ukraina var det med besked! 50 Stridsfordon 90, 10 Stridsvagn 122 och 8 Archer-haubitsar kom till Ukraina under 2023.
Tillsammans med militärt stöd av mindre spektakulärt slag med alltifrån vanlig automatkarbinsammunition till det bärbara luftvärnssystemet Robotsystem 70 var det militära stödet från Sverige ganska substantiellt. Det gjorde avtryck på fronterna i Ukraina.
I sydöstra Ukraina sköts flera ryska attackhelikoptrar ned med Robotsystem 70 och i de frontavsnitt i nordöstra Ukraina som de flesta av de svenska stridsfordonen, stridsvagnarna och haubitsarna hamnade kom att klara ryska attacker bättre än de flesta andra. Ja, trots mängder av ryska anfall kom just de här delarna av de ukrainska frontlinjerna att stå emot på ett fantastiskt vis. Ukrainska soldater har gett den svenska militära materielen översvallande betyg, så de är förstås en förklaring till detta.
Ett exempel på hur nyttig den svenska militära hjälpen har varit visas om inte annat av den ryska reaktionen när de stött på Stridsfordon 90 på slagfältet. De blev först chockade av deras uppdykande och trodde rent av att det var en stridsvagn som kom.
Efter att de klarat träffar från olika ryska vapensystem beslöt de sig för att skicka fram det bästa de hade, T-90- stridsvagnar, som är deras modernaste vagnar. Två stycken T-90 för att jaga ett ensamt Stridsfordon 90. Det var tydligt att ryssarna hade det svettigt mot det som Sverige skickat.
Mer skulle också komma. När den svenska regeringen presenterade det senaste militära stödpaketet till Ukraina innehöll det något unikt, nämligen två radarspanings- och ledningsflygplan av typ ASC 890. Det här en typ av förmåga och teknik som inget annat land har skickat eller ens öppet diskuterat att det kan vara aktuellt att skicka till Ukraina.
För F-16-planen kommer deras närvaro och kompletterande förmåga vara ovärderlig för att få ut maximalt av de moderna stridsflygplanen. Eftersom den här typen av militär hjälp var oväntad så blev de positiva reaktionerna här i Ukraina desto starkare.
Till detta kom en hel del annat i samma paket. Det andra stora utropstecknet bestod av att Sveriges samtliga pansarbandvagn 302 skulle tas ur förråden och skickas till Ukraina. Hur många det verkligen blir är inte offentligt, men 2018 beräknades det att fanns 180 stycken i varierande skick.
I slutändan blir det nog någonstans mellan 100 och 150 svenska pansarbandvagnar som hamnar vid fronten. Övriga blir till reservdelsfordon eller hade redan skrotats efter 2018. Oavsett så är det ett stort bidrag och kommer säkerligen utgöra ryggraden i ett par mekaniserade ukrainska brigader framöver.
Sammantaget så kan man när man tittar på vad Sverige skickar så handlar det om militärt stöd i en omfattning som inte ligger de betydligt större länderna Tyskland, Storbritannien och Polen långt efter. Det är länder som både historiskt och i nutid har betydligt större försvarsmakter och försvarsmaktsbudgetar än lilla Sverige.
Vi är förstås inte i närheten av stormakten USA. Kanske inte heller nära Frankrike, men när det gäller dem är det svårt att veta eftersom de inte varit lika öppna med vad de skickat som många andra länder.
Macron var dock i juni väldigt öppen med att Frankrike ska skicka stridsflygplan av typ Mirage till Ukraina. Det är ett gammalt plan som inte kan mäta sig ens med Sveriges JAS-39 Gripens äldre versioner.
För övrigt går det envisa rykten om att den svenska regeringen egentligen var på väg att skicka även Gripen till Ukraina i det senaste paketet. Det hade varit ett klokt beslut av flera skäl. Dels är Gripen skapt just för strid mot Ryssland och kräver inte speciellt mycket till flygbasinfrastruktur, utan kan lätt landa vid behov. Dels skulle det här ha kunna bli början till en svensk försvarsindustriexportrevansch efter att Gripen hade visat upp sig på världens just nu största arena för försvarsmateriel.
Även utan Gripen är Sveriges bidrag till det ukrainska försvaret anmärkningsvärt stort. Andra länder som Danmark och Norge skänker mer pengar totalt sett och små länder som Estland skänker mer per capita än Sverige.
Polen skänker kanske fler system till antalet, men då handlar det mestadels om gamla sovjettillverkade T-72-stridsvagnar. Men sett till ren militär hjälp av generellt hög nivå och användbarhet är Sverige i toppen.
Då ska man också ha i åtanke att det inte alltid är självklart hur man ska värdera ett militärt hjälppaket i kronor och ören. Sverige och Finland verkar på blygsamt nordiskt vis ha haft en tendens att sätta ett för lågt ekonomiskt värde på den militära materiel som skickats. När den sen ska ersättas har priserna på ny ersättningsmateriel stuckit iväg.
Därmed skulle egentligen också den gamla materielen värderas högre för det ekonomiska nuvärdet styrs ju mer av vad det kostar att ersätta den med motsvarande ny än vad den en gång i tiden kostade att köpa in eller vad den bokförts till. Andra länder är förmodligen bättre på att båda prissätta sina hjälppaket och marknadsföra dem.
De två senaste åren har ett stående inslag i den krigsrelaterade rapporteringen varit nyheter om stödpaket från olika länder värda mångmiljonbelopp. Det som det pratas mindre om är hur stor del av de beslutade medlen som faktiskt når fram och när. Som exempel kan nämnas en fond som förvaltas av det brittiska försvarsministeriet och dit nio olika länder skänkt över 900 miljoner pund.
Majoriteten av pengarna har dock inte kunnat användas till att köpa in försvarsmateriel till Ukraina än eftersom det varit svårt att upphandla det man tänkt sig. När Sverige beslutar om militär hjälp så levereras den dock faktiskt och det är det som räknas i ett krig!
Det här vet förstås ukrainarna också mycket väl. Hur mycket pengar som finns på ett konto i London som sägs vara öronmärkta för dem spelar mycket mindre roll än när ett stridsfordon eller pansarbandvagn från Sverige rullar in i landet. Det här är något vi alla som svenskar ska vara stolta över.
Du som läser det här kan gott sträcka på dig och försöka ta in lite av den tacksamhet som det ukrainska folket känner mot Sverige för att vi gett handfast militär hjälp och inte bara tomma ord och fantasisiffror.
Det här är något som jag och andra svenskar känner av från helt vanliga ukrainare då och då. Mina ukrainska vänner i Kiev har rent av skickat med mig choklad som jag skulle ge till familjen i Sverige som symboliskt tack för att de som svenska skattebetalare ju finansierat hjälpen till Ukraina.
Till detta kommer det stora engagemang från många enskilda individer i Sverige. Jag har inte sett någon sammanställning på exakt hur mycket som skickats via alla möjliga olika små som stora organisationer och initiativ, men det måste vara stora summor.
Det händer då och då att man stöter på ett svenskregistrerat fordon i Kiev. De är då i regel vackert lackade i en militärgrön färg och ska vidare till fronten. De lite större fordonen som till exempel Terrängbil 30 (tidigare överskott från den svenska Försvarsmakten) går direkt in i tjänst bakom fronten. De lite större organisationerna lämnar över fordon varje vecka till olika ukrainska förband, så det blir mångmiljonbelopp varje månad bara där.
Även här ligger troligen Sverige i framkant. Hjälp på gräsrotsnivå sker förstås från många länder, men den svenska hjälpen syns lika mycket som det som kommer från betydligt större länder. Det är något alla svenskar ska vara stolta över – både vi som land och vi som enskilda svenskar gör mer än många andra för att Ukraina ska överleva och segra i kriget mot Ryssland.
