En gång i tiden gick MTV:s Music Awards av stapeln i Stockholm. Det var modemässigt, kul och framför allt, nyskapande. Numera verkar vår huvudstad ha blivit den provinsiella håla som den beskrevs som av den franske 1600-talsambassadören Charles Ogier (1595–1654) och jag är beredd att hålla med. Stockholm har inget nyskapande och det främsta tecknet på detta torde vara att våra anrika muséer antingen läggs ned eller bokstavligt talat faller sönder likt Naturhistoriska riksmuseet.

Frågan som infinner sig är varför detta inträffar och det enkla svaret torde vara att våra makthavare inte bryr sig. Kultur är något så pass luddigt att det kan ges ett par rader i regeringsförklaringen (ord utsagda av en före detta talskrivare till Magdalena Andersson!) alternativt stora ord vid öppnandet av någon ny utställning. På ett personligt plan trodde jag att Tidöpartierna kanske skulle åstadkomma något mer matnyttigt men tji fick jag.

Till detta ska läggas att institutioner som Svenska Akademien av ren snobbism inte vill delta i utvecklingen av en ny litteraturkanon. Ord som överhet, riktlinjer och frihetsinskränkning duggar tätt. Trots att en kanon inte är till för den som har böcker hemma utan den som måste få rekommendationer när det gäller läsning. Kort sagt är en till för Fatima i Farsta eller Ronny i Högdalen och inte för Carl-Adam på Östermalm.

Likaså kan man tänka på satsningar inom musik, drama eller för den delen måleri. Häromdagen publicerades skrämmande siffror om att svenska elever som studerar musik får betydligt mindre undervisningstimmar än motsvarande studenter i andra länder. Kanske skulle man kalla det strunt men det visar också att det svenska musikundret sakta men säkert är på väg att dö sotdöden. I år firar ABBA femtio år på den internationella poptronen, men med nuvarande politik kommer det inte längre att bli några fler ABBA, Roxette eller Ace of Bace.

Frågan är varför det har blivit så här pass fel. Svaret handlar nog om att politikerna inte längre ”tyar mer” för att parafrasera Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. Till syvende och sist håller svensk kultur på att dö ut för att våra egna makthavare inte riktigt förstår hur viktigt det är.

Det är därför den gamle Killinggängmedlemen Andres Lokko har rätt. Stockholm var en gång en kulturhuvudstad men numera är det en dussinstad. En provinsstad som en modern Ogier hade lätt att känna igen.

Läs även: Självklart ska vi skicka svensk trupp till Lettland