Baltikums sak är och kommer alltid att vara vår, skriver David Lindén.
Just nu pågår Folk & Försvarskonferensen i Sälen. Initiativet kom till 1940 och är en partipolitiskt obunden tillställning som fokuserar på den svenska försvarspolitiken. Tillskillnad från Almedalsveckan har den dessutom bibehållit sin särställning som ett evenemang för specialister. Det är långt ifrån ett jippo utan en konferens för experter som alltid är intressant att följa.
Men det vore fel att kalla det elitistiskt, snarare är det ett bevis på att den svenska demokratin lever. Alla som deltar har som syfte att undersöka hur man kan försvara hela Sverige, både praktiskt och psykologiskt. Dessutom har ordet ”civilförsvar” äntligen fått en renässans. Som man sa under kalla kriget: Alla meddelanden om att motståndet ska upphöra är falska.
Det var därför glädjande att lyssna på statsminister Ulf Kristerssons tal där han berättade att Sverige är villigt att skicka soldater till Lettland för att delta i det gemensamma Natoförsvaret. Om vi blir medlemmar eller inte kan de lärde spekulera om, men oavsett hur det går med förhandlingarna har vi ett ansvar att hjälpa till att hålla Östersjön säkert.
Historiskt har vi haft mer gemensamt med Baltikum än med många andra regioner i världen som vissa tycker det är populärt att ömma för. Östersjön var under en stor del av vår historia en motorväg och inte den mur som den förvandlades till under kalla kriget. Lettland, Estland och Litauen var en gång delar av det svenska riket.
Om detta vittnar exempelvis att Estlands äldsta – och Sveriges andra – universitet grundades i Tartu av den svenske guvernören Johan Skytte (1577–1645) flera årtionden innan universitetet i Lund. Livegenskapen i Lettland avskaffades efter Gustav II Adolfs erövring 1621 och i Lettlands huvudstad Vilnius gifte sig den framtida svenske kungen Johan III (1537–1592) med den polska prinsessan Katarina Jagellonica (1526–1583).
Det är för övrigt tack vare henne som gaffeln introducerades i Sverige. Därför kan man lite skämtsamt säga att våra östra grannar dessutom bidrog till att civilisera oss. Men det är en helt annan historia, och stödet till Baltikum handlar självklart inte om stormaktstiden eller diverse Vasabröllopp.
Anledningen ligger mer i närtid då det bottnar i att vi har en historisk skuld att betala. Vi övergav Estland, Lettland och Litauen efter andra världskriget. Om detta vittnar Baltutlämningen som är en riktig skamfläck när det gäller svensk historia. Visserligen bidrog vi efter kalla kriget till deras uppbyggnad, men vi kan och bör göra mer.
Det är därför militärt stöd med eller utan Natomedlemskap är en rörelse helt i rätt riktning. De länder som har Ryssland som grannar behöver färre högtidstal och mer försvarsmaterial. Baltikums sak har historiskt varit vår och kommer vara så under en överskådlig tid, för att använda ett av tidigare utrikesminister Carl Bildts favorituttryck.
Aldrig mer ska de som hotas av Ryssland känna att de är ensamma. Det är vi skyldiga alla dessa som tidigare har dött för deras och också vår frihet.
