Så var jag där igen. En nyhet som borde gjort mig glad gör mig i stället nedstämd. Men det handlar inte om nyheten i sig utan om hur den presenteras på ett så pass taffligt vis att det skulle rendera icke godkänt (IG) i en högstadieuppsats om svensk historia.

Nu tror jag förvisso att betyget heter F men jag använde den term som fanns när jag gick i skolan.

Det gäller en av det svenska 1700-talets mest fascinerande karaktärer vid namn Gustav Badin (1750–1822) som föddes som slav och gavs bort som gåva till drottning Lovisa Ulrika. Men eftersom slaveriet på svenskt territorium avskaffades redan på 1300-talet så blev Badin automatiskt fri. Han kom att leva sitt liv i gräddan av den svenska eliten på 1700-talet och var nära vän med Gustav III. Men likt andra gustavianer föll han i onåd när en ny regim tog vid och han dog utblottad 1822.

Han begravdes i en så kallad fattiggrav på Katarina kyrkogård och det är inte mer än rätt att staden nu sätter upp en minnessten till hans ära. På ett sätt var han den verkliga innepersonen i det gustavianska Stockholm. En korsning mellan Peter Siepen och den framlidne Sighsten Herrgårdh. Kort sagt en verklig trendsetter vars anteckningsbok och memoarer fortfarande är njutningsfull läsning. Den innehåller allt mellan högt och lågt och idag hade han blivit en formidabel skvallerkorrespondent som var given för Se och Hör eller Hänt i veckan.

Det är därför som jag log som ett solsken när jag fick veta att han nu får en minnessten. Sedan läste jag själva artikeln och blev bedrövad. Man intervjuar Afrosvenskarnas riksorganisation vars företrädare gjort karriär på att säga att allt i Sverige är rasism och att vi ska skämmas över vårt så kallade koloniala arv. Smaka på detta citat från dess ordförande Maria Cham:

– Alla kungar han levt med har en gravsten. Det är ett uttryck av rasism, de som utsätts för det blir utraderade ur historien. Att de inte synliggörs, att våra barn inte får ta del av historier om afrosvenskar i skolan. Men deras historier är svensk historia.

Till att börja med är Gustav Badin riktigt känd om man hyser ett uns av intresse för det svenska 1700-talet. Han är så pass känd att han letat sig in verk av August Strindberg och Magnus Crusenstolpe. Själv vet jag att jag som tolvåring läste ett stort reportage om just ”Morianen Badin” i den då relativt nystartade tidningen Populär Historia.

Men sedan har vi det faktum att han begravdes i en omärkt grav: Det var en fattiggrav. Han dog helt enkelt pank, vilket även hans samtida bekante Carl Michael Bellman gjorde. Bellmans hustru kunde i och för sig identifiera var på Klara kyrkogård i Stockholm skalden vilade, men Svenska Akademien tyckte det var fel plats och lät därför uppföra sitt minnesmonument på en annan plats.

Afrosvenskarnas riksorganisation borde hålla käften alternativt läsa en historiebok. Badin finns på Nationalmuseum. Då är man allt annat än glömd.

Allt är inte rasism.