Litteraturen är en ständigt döende konstform, i alla fall om du frågar författare. Sedan tidernas begynnelse har man gnällt över dåliga arvoden, försäljning och elaka redaktörer. Tro mig: Jag skriver böcker och det tog ett par år innan jag insåg att man måste gilla läget eller se världen för vad den är. Skälet till att jag skriver om detta är att ett stort antal prominenta, läs bästsäljande, författare rasar över ljudböcker. Argument som att det är dålig ersättning, det fördummar läsarna och i slutänden så riskerar det att förstöra läsandet, kommer med jämna mellanrum.

Har du hört den förut?

Det är troligt. Redan Strindberg klagade över giriga förläggare och utomlands klagar man över giriga agenter. Likaså skulle pocketboken döda ”god litteratur” för att inte tala om beslutet att Pressbyrån och bensinmackar fick sälja böcker. Då skulle det bara bli bästsäljare. På ett rent personligt plan tycker jag att grädden på moset var när den ständigt fine förläggaren Svante Weyler rasade över att Jan Guillou med fru och vänner startade ett nytt förlag. Han menade att det var piratverksamhet att lämna anrika Norstedts, och då grundarna av det nya förlaget var affärssinnade stöpte de om Weylers invektiv till något positivt: Piratförlaget.

Litteratur som konstform har alltid varit beroende av publik och teknik. Fram till Gutenberg var böcker en dyr konstform och den riktiga revolutionen med masspublik kom på 1700-talet. Men redan då klagade författarna, eller som Jan Myrdal sa – författaré, över giriga tryckerier och förläggare. Sedan dess har det gått rasande snabbt: Massproduktionen av böcker bidrog till att göra världens befolkning både läsande och mer bildad. Däremot har man alltid målat fan på väggen, för de som skriver tycker sig alltid vara hotade. Det tål att upprepas att folk på allvar sa: Att sälja böcker på bensinmackar skulle innebära slutet på litteraturen som konstform. Men det var inte bara Camilla Läckberg som såldes utan även svenska klassiker. Vissa författare förstår det inte, men publiken är inte dum i huvudet.

Ljudboken som fenomen har gått från att vara något för dyslektiker och synskadade till allmängods. Är detta ett problem? Självklart inte. Men det handlar om att den litterära världen måste förstå att detta är en förändring som är här för att stanna. Helt vanliga läsare får tillgång till, exempelvis, klassiker och kan därefter slå upp i den fysiska boken om de vill veta mer. Detta borde applåderas och inte mötas med fasa. Men det handlar så klart inte om det, utan om att förläggarbranschen är gammalmodig och i mångt och mycket agerar som om det fortfarande vore 1950-talet. Det är dock länge sedan August Strindberg kunde leva gott på en bok om året och samtidigt klaga över giriga förläggare.

Tyvärr. Det är dags att vakna och lukta på kaffet, för att använda ytterligare en litterär referens.