Människan har var varit intresserad av brott och straff så länge som vi har haft ett skriftspråk. Intresset har varit närgånget inom både fakta och fiktion. Tänk på Euripides pjäs från 400-talet f. Kr. där Medea som hämnd dödar sina barn eller för den delen hur den engelska pressen på 1800-talet frossade i Jack Uppskärarens härjningar i London. Min personliga favorit gäller kärleksbiljetterna mellan Gustaf Mauritz Armfelt (1757–1814) och Magdalena Rudenschöld (1757–1823) som publicerades 1794. Syftet var att skapa opinion mot Rudenschöld som hade deltagit i en konspiration mot Karl XIII och skulle idag kallas för ”slutshaming”.

I vår tid har brottsfascinationen utvecklats till deckare och otaliga program och poddar på temat ”True Crime”. Det handlar inte bara om berömda brott likt Palmemordet, som jag själv har skrivit om, utan även om helt ”vanliga” mord. För den intresserade skapar dessutom smartphonen och internet större tillgänglighet än att bara läsa kvällstidningar som, tidigare, vid den här tiden på året alltid gav utrymme för ”sommarmord” eller blickade tillbaka i stil med ”sommarmord vi minns”.

Exploaterandet av brott kan ofta ses som vulgärt. Men det finns också exempel då mordskildringar har skildrats värdigt och visat på hur polisarbete i kombination med ny teknik slutligen har gett upprättelse till anhöriga som tidigare fått sväva i ovisshet.

Ett sådant är SVT:s program Kriminalarkivet där programledarna Lasse Lampers och André Pops ser tillbaka på gamla kriminalfall. I ett av de senaste skildras mordet på 16-åriga Malin Lindström i Örnsköldsvik 1996. Detta förblev olöst men tack vare ny dna-teknik kunde man i år döma en misstänkt som tidigare hade friats. Serien om mordet består av fyra delar där man börjar från början och bland det mest gripande är intervjuerna med hennes föräldrar och den lättnad som de uttrycker i det sista programmet som sändes när domen nu har fallit. För att parafrasera fadern kan han nu gå till Malins grav och berätta att de nu visste vem som hade gjort detta mot henne.

Kriminalarkivet snaskar inte i detaljer utan fokus ligger på att följa polisarbetet. Malinmordet är också intressant för det visar att det finns män och kvinnor inom rättssamhället som vägrar släppa ett fall som kan se hopplöst ut. Dna-identifiering fanns i slutet av 1990-talet men den var inte nära så pass effektiv som den är idag. Tack vare detta fick en mördare sitt rättmätiga straff och anhöriga upprättelse i att det faktiskt var en person som straffades. Allt detta skildras på ett värdigt och gripande sätt av SVT, vilket bidrar till att man som tittare känner sig mer upplyst och delar de anhörigas glädje.

En rekommendation är att titta, för man lämnas inte oberörd. Förhoppningsvis finns det fler olösta mord som kan lösas på detta sätt och därmed visa att rättvisan kanske arbetar sakta men slutligen alltid hinner i kapp.

SVT:s Kriminalarkivet kan ses här