Det är synd att Sven Melander är död för hans sketch om en reporter som blir arg över att ett barn inte vill ha ”fred på jorden” i julklapp borde få en renässans. Melanders karikatyr fångar exakt hur vuxenvärlden så gärna vill projicera sina åsikter på barn och dessa ska vara, med darr på rösten, framtiden. Betänk exempelvis den klassiska klyschan ”jorden har vi fått i arv från våra föräldrar och till låns av våra barn” som är så pass skrattretande för att den har upprepats av varje businessclassflygande miljöpolitiker sedan Stockholmskonferensen 1972.

Melanders sketch kom jag att tänka på när det gäller den senaste stormen i det svenska vattenglaset, som handlade om att drag queens skulle läsa sagor för barn på några bibliotek i Skåne. Reaktionen hade kunnat förutses: Vissa var jättearga och andra jätteglada. Lite skämtsamt skulle man kunna sammanfatta det med att barnen antingen skulle attackeras av några översexuella Babsan-karaktärer eller bli en enda stor tolerant form av 1990-talets Bennetonreklam, som visade fria, glada och mångkulturella barn. Men det är så klart inget nytt att vuxenvärlden använder barn som sköldar för sina egna åsikter. Tidigare i år kunde man läsa drösvis med skildringar om barn som var jätteledsna och rädda över valresultatet. Tioåringar som nu med darr på rösten trodde att Sverige skulle bli Hitlertyskland eller i vart fall Pinochets Chile.

Diskussioner som dessa gör det lätt att vilja bli pelarhelgon, men hemligheten är att skratta och komma ihåg följande insikt: Ett barn är varken djävul eller helgon, utan något mitt emellan. Ett barn har sällan fördomar, men kan lika gärna agera fullkomligt respektlöst. De välmenande aktivisterna som tyckte det var en toppenidé att bjuda in ”Lady Busty” som sagoläsare kan mycket väl bli förfärade om en snorig unge börjar skratta och ropa att ”tanten är ju egentligen en farbror”. Precis som de som tror att barnen skulle börja gråta av skräck kan stå där med lång näsa när ungarna gillar sagostunden. Faran handlar om att vuxenvärlden projicerar alla sina förhoppningar på barnen. Det kan gå totalt fel.

Som uppvuxen på 1990-talet drar jag mig till minnes alla uppbyggliga tv-program som skulle prägla oss barn. Typexemplet är barnprogrammet Joelbitar, som handlade om en gravt funktionsnedsatt pojke. Meningen var nog att vi skulle bli toleranta gentemot dem som var annorlunda och mina progressiva föräldrar tyckte det var en uppbygglig idé att titta på programmet. Men reaktionen slog fullständigt fel. Om jag ska uttrycka mig diplomatiskt så skrattade vi inte med utan åt Joel. Rent ut sagt rått och, baserat på minnet, fick CP en renässans som förolämpning på fritids. Detta trots alla uppmaningar från diverse fröknar, sådant kallade man fritidspedagoger på den tiden, att inte använda det.

Vi skrattade åt och inte med Joel för programmet var inte gjort med eftertanke eller värdighet. Det går att jämföra med En annan del av Köping då hela det vuxna Sverige älskade gruppboendet i Köping och grät av glädje när de tilldelades tv-priset Kristallen. Kanske kan liknande skönjas i den så kallade debatten om drag queens som sagoläsare, alla är så antingen för eller anti att man glömmer det basala faktumet att människan är som människor är mest. Så är också barnen och den här projiceringen som de utsätts för är en skrattretande version av 1970-talet.

Ungar vill inte ha fred på jorden. De vill ha tecknad film och bra sagoläsare, oavsett om de har mans- eller kvinnokläder på sig,.