Frågan är varför ingen ställde obekväma frågor när det begav sig. Dessutom visar den nya dokumentären på det vanskliga att granska historien med nutidens glasögon, skriver David Lindén.
Så var vi där igen. En dokumentär om en historisk person där det framgår med klar tydlighet att denne inte hade en sund relation till kvinnor. Denna gång handlar det om Simon Spies (1921–1984) som blev Danmarks rikaste man genom att sälja charterresor. För den som inte kommer ihåg: Det var på den tiden charter var något lite småvilt och exotiskt och inget för sävliga barnfamiljer. Tänk er en sexigare version av Lasse Åbergs Sällskapsresanfilmer.
Simon Spies var en ”karaktär” även för att vara dansk. Han lät fotografera sig själv naken på klubbar i Köpenhamn, hade en alkohol- och cigarettkonsumtion som skulle fått Winston Churchill att bli viktväktare och gifte sig för fjärde gången med en 19-åring som fick ärva hela klabbet. Jo, just det, han omgav sig alltid med ett harem av unga kvinnor. Under det frigjorda 60- och 70-talet ansågs detta charmant och exotiskt, men det har senare visat sig att det nog inte var så lyckligt som kameran visade. Vilket dokumentären med all tydlig önskvärdhet illustrerar.
Det är lätt att raljera över ett sådant uppenbart svin som Simon Spies. Däremot är det svårare att ställa vad som skulle kunna kallas för obekväma frågor: Var går linjen mellan samtycke och tvång? Självklart ska inte minderåriga utnyttjas eller anställas av en alkoholstinn och uppenbart brunstig chef, men de som var myndiga då? Det är lätt att tycka att man har ett eget ansvar och vilja när man är myndig, samtidigt som man förstår att det finns en mognadsskillnad mellan en 18-åring och 45-åring.
En ytterligare intressant fråga handlar om det luddiga begreppet ”tidsandan”. Det som var acceptabelt då är inte acceptabelt nu. Kan man i så fall sätta sig till doms över dåtiden? Om alla var med på eskapaden och det är först senare som man med stigande ålder har ångrat sig. Ånger är faktiskt inte ett övergrepp rent juridiskt sett även om man själv kanske skulle vilja att så var fallet. Kan man sätta sig till doms över en historisk person?
Det går att göra men det blir tröttsamt. Troligtvis hade Spies inte kunnat vara lika gränslös idag. Men i stället för att klappa sig själv på axeln skulle man också kunna reflektera kring vad som kan kallas för ett obekvämt faktum: Vi har också normer och vanor som framtida generationer kommer att skratta åt eller förfasa sig över. Därför blir den historiska rättrådigheten lite smålarvig så länge det inte handlar om lagbrott. För det var ett regelrätt lagbrott med våldtäkt och sex med minderåriga även på det frigjorda 1970-talet. Däremot fanns det andra gränser som vi har omvärderat, omprövat och till och med förkastat. Allt var inte bättre förr men vi lever inte i den bästa av världar.
