Om man skulle göra ett riktigt piratdrama à la Errol Flynn, eller för den delen Johnny Depps kapten Jack Sparrow, och det gällde Östersjön så skulle man landa i det tidiga 1500-talet. Av den enkla anledningen att vi då hade en fascinerande, karismatisk och rolig person vars riktiga liv trumfar ungefär alla filmer. Fribytaren på Östersjön, mannen som kunde älska sina fiender och slutligen dör en ännu mer heroisk död. En person som hoppar upp i historien och gör ett intryck för att försvinna medelst en hjältes död: ”That’s a way to go” som britter och amerikaner skulle kunna säga. Dessutom var han Gustav Vasas ständiga huvudvärk.

Amiral Søren eller Severin Norby, som han stavas i svenska källor, är en man som är lagom spännande och mystisk. Man vet inte ens när han föddes. Troligtvis är det mellan 1460- och 80-talet, men hans bakgrund är höljd i dunkel och detta bidrar till legenden om honom. Det finns ingen som talar illa om ”amiralen” eller ens vågar påstå att han var ondskefull utan snarare tvärt om. Han var nog det närmaste vi kommer dessa gentlemannapirater som Hollywood skulle kunna skriva långa och vackra historier om.

När han väl poppar upp i den nordiska historieskrivningen är det när han i princip iförd isbjörnspäls leder en expedition åt Kristian II till Grönland för att hitta en ny och mytomspunnen väg till Indien. Han är helt enkelt en äventyrare men mer ska komma i denna vidunderliga berättelse om den skandinaviske äventyraren. Som den danske kungens amiral för han krig på Östersjön, men samtidigt är han alltid den ärligaste och mest värdiga krigaren. Ett typexempel utspelar sig under Stockholms blodbad när de inhyrda landsknektarna går bärsärk, men de stackars överlevarna skyddas på amiralens skepp som ligger förankrade på Stockholms ström. Tänk er den filmiska scenen när de överlevande från Stockholms blodbad faktiskt skyddas av en frejdig dansk och norska matroser.

Amiralens liv fortsatte att vara spännande när de svenska fångarna fördes till Köpenhamn. Otaliga är de berättelser, rykten och sägner som har skrivits om hans påstådda romans med riksföreståndaren Sten Sture den yngres änka Kristina Gyllenstierna. Det går inte riktigt att etablera sanningen bakom vad som verkligen hände men en sak är etablerad: Att något verkligen hände och detta bidrar till att skapa romansen. En mänsklig sida av amiralen anas också när han som en anledning till sin fejd med Gustav Vasa anklagar den svenske kungen för att ha tillfångatagit hans oäkta dotter. Till detta kan läggas hans liv som pirathövding på Gotland. Det som på många sätt var vårt eget Tortuga men lite kallare och lite tråkigare än den varma ön i Söderhavet. Till slut var han även tvungen att lämna rosornas ö, som Gotland vanligen kallas, men han gjorde det med flaggan i topp och började arbeta som legosoldat i Italien.

’Det var där som Skandinaviens mest charmante fältherre mötte sitt öde. En kanonkula 1530 satte punkt för hans levnadsöde och vi andra kan bara sörja över att denne gentlemannakrigare inte blev den statsman han hade kunnat bli.

Farväl, älskade amiral, som en boktitel lyder!

Läs även: Ärkefienden som gjorde allt gott

David Lindén