Gårdagens presskonferens med Finlands statsminister Sanna Marin och den svenska motsvarigheten Magdalena Andersson kan innebära att vi äntligen begraver kålsuparteorin. Men man ska inte vänta sig för mycket, skriver David Lindén.
Sällan har väl uttrycket om omvändelse under galgen passat bättre än under Magdalena Anderssons presskonferens med sin finska kollega Sanna Marin: Sverige är kanske redo att gå med i NATO redan i juni! Men ingen vet riktigt vad som händer.
Kanske kan vi äntligen begrava den vidriga neutralitetspolitiken. Kärt barn har många namn, det har kallats ”neutralitet”, ”tredje ståndpunkt” eller för den delen ”kålsuparteorin”. Allt sammanfattat med att väst och öst har varit samma andas barn, vilket det aldrig har varit. I ett långt historiskt perspektiv handlar det om förändring.
Förvisso finns det skäl att försvara vår neutralitet. Linjen lades med Karl XIV Johan efter att Sverige förlorade Finland 1809 och i stället erövrade Norge. Men det är större än detta. För om man som Sverige under andra världskriget först gillade Nazi-Tyskland och sedan Sovjetunionen finns det ingenting att vara stolt över. Ord som ”Naziguld” och ”Baltutlämningen” poppar upp i huvudet. Det är många som vi har svikit och vi har många synder att sona därför att samtidigt som vi påstod oss vara neutrala spelade vi under täcket med väst under kalla kriget och delade rikligt med oss om vad vi visste som hände bakom järnridån. Hyckleri är bara förnamnet. Det är inte heller förvånande att Socialdemokraterna vill äta kakan och ha den kvar. Vi ska ta rygg på Finland är ungefär det man säger. Det gamla broderlandet som tog striden för oss mot Sovjetunionen. Men ingen är väl egentligen förvånad?
Kanske var dock gårdagens presskonferens något att applådera. Ska man tolka det välvilligt ansöker vi till NATO i sommar och vi ska visa att vi står på den fria världens sida jämfört med den regim som är Hitler i vår tid. Men det handlar också om att säga en rak och obekväm sanning:
Socialdemokraternas velande i NATO handlar helt och hållet om att de inte vill förlora valet i höst. Men vi får också se hur det kommer att sluta. För det vet vi helt enkelt inte. Men nog vore ett NATO medlemskap ett sätt att historiskt be om ursäkt. Till Raoul Wallenberg och alla de andra, som likt balterna, sveks av den svenska fegheten.
Förhoppningsvis kan vi säga: Vila i frid. Den svenska fegheten
1809 - 2022
