Tankesmedjor är ett ord som fått ett skamfilat rykte. Man tänker gärna cigarrfyllda rum och mäktiga män som medelst whisky och sedelbuntar får politiker att ändra åsikt. En sorts Dallas, eller för den delen hur vänstern vill porträttera borgerliga Timbro som den spindel i nätet som styrt svensk opinion sedan slutet av 1970-talet. Men det är en bild som inte stämmer.

Likt den gamla arbetarrörelsen handlar en tankesmedjas makt inte om pengar utan om engagemang. Om tillräckligt många människor tror på vad man gör går det att åstadkomma förändringar. Även om ingen annan tror på det från början. Det är därför som den konservativa tankesmedjan Oikos är något att hålla koll på. I korthet startade den som ett projekt av Sverigedemokraternas riksdagsledamot Mattias Karlsson vilket på sedvanligt sätt avfärdades av etablissemanget. De skulle vara SD:s taltrattar, gå i kvav inom en månad och vara allmänt ondskefulla. Ungefär så löd diskussionen och enligt sedvanligt samtidsmanus fick etablissemanget fel.

Som envisa myror kämpar Oikos på med att bygga vad som skulle kunna kallas för en konservativ myrstack. Det är seminarier, debattinlägg och nu senast ett boksläpp som undertecknad bevistade i tisdags. Den norske statsvetaren Asle Toje, som doktorerade vid Cambridge och är sekreterare i norska Nobelkommittén, senaste bok Röd, vit & blå har översatts till svenska.

Toje är på många sätt en unik skandinavisk intellektuell. Efter att ha rest runt i Europa har han skildrat sin upplevelse i intelligenta och rappa kapitel där ingenting utgår från eliten. Han vill hitta dem som sällan intervjuas annat än att hånas åt och han vill dessutom höra vad de själva tycker. Detta märktes vid lanseringen där han hade ett panelsamtal med Mattias Karlsson och Oikos programchef Arvid Hallén. Gång på gång gick Toje tillbaka till att det fanns saker som gjort Sverige och Norge till framgångsrika nationer.

Tisdagens samtal var helt enkelt en fröjd att lyssna på då Asle Toje vågade säga att vi idag har otroligt stora problem. Han berättade själv att när han på 1980-talet bodde i Oslo var det ultimata att åka och leva loppan i Göteborg, men att han numera helst inte går med sin familj i Nordstan. Det är en utveckling som jag själv har noterat. Samtidigt var han inte pessimist: Skandinavien och Europa kan fortfarande lösa sina problem, men då handlar det om stenhårda krav och att aldrig acceptera att hudfärg blir ett kriterium för nationstillhörighet. Vill man bli svensk och blir svensk är man helt enkelt svensk. På det hela taget påminner det väldigt mycket om Karl XII:s ord om att svensken är den som tjänar flaggan.

Kvällen bjöd på ett otroligt stimulerande intellektuellt samtal med både skratt och allvar. När jag gick därifrån var jag förundrad: Varför syns inte intellektuella som Asle Toje i varje tv-soffa? Varför får han inte sommarprata och folkbilda? Varför bjuds han inte ut på turné och får göra påkostade och intressanta tv-dokumentärer? Svaret torde vara som vanligt att han är obekväm: Men tacka gudarna för att sådana människor finns.

Efter att ha bevistat frågestunden lämnade jag den med glädje och jag kan lova att det kommer en recension av Röd, vit & blå: Europas årtionde, 2010–2020 (Oikos, 2022)