Moa Martinsons roman från 1936 ger en vacker och tragisk inblick i att tillhöra samhällets utsatta. Den blev genrebildande och förtjänar att läsas om och om igen.
Tyvärr har författarinnan Moa Martinson (1890–1964) stundvis skymts av sin mer berömde make Harry. Men de var båda briljanta författare och Martinsons självbiografiska trilogi, som startar med Mor gifter sig, kan med rätta kallas bland de främsta proletärromanerna i svensk historia. Det är också början på vardagsskildringar som på senare år fått så pass olika uppföljare som Susanna Alakoskis Svinalängorna och Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött.
Vi får följa världen genom huvudpersonen Mias ögon i 1890-talets klassamhälle. Mia står längst ner på samhällsstegen och stora och små frågor behandlas om vartannat: Varför vill mor gifta sig? Varför vill en kvinna ha en man som tar en om livet och varför dricker vissa män upp löningen? Allt detta kan tyckas banalt, men genom att skildra vuxna frågor genom ett barns ögon får läsarna en svidande insikt i hur det är att vara ung och hur det är att vara fattig.
Självklart är det inte barnet Mia utan den vuxna kvinnan Moa Martinson som använder sina erfarenheter för att skildra en större helhet. Litterärt påminner den i mångt och mycket om den franske filosofen Montesquieu, men där han behandlar Europa sett genom en gästande persers ögon behandlar Martinson det svenska klassamhället.
Tyvärr har Moa som sagt skymts av Harry och det är därför enkom att applådera att det under det senaste årtiondet har gjorts tappra försök att lyfta hennes glömda roll. Detta kan man bland annat tacka litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström för, som lanserat henne som den svenska proletärlitteraturens urmoder samt som kvinnosakskvinna. Alltså inte den form av randfeminism som präglat vår tid utan som det hon faktiskt var: en person som krävde att kvinnor och män skulle ha jämställda möjligheter i samhället. Det är något som få torde ha invändningar emot. Till plumparna i protokollet hör beundran för Sovjetunionen, men det fråntar inte henne kvalitéerna som författare.
Under debatten om gansterrap har den huvudlösa åsikten framförts att det skulle vara vår tids proletär- eller arbetarlitteratur. Det kunde inte vara längre från sanningen. Moa Martinson hade aldrig fått för sig att skriva om sina krognotor eller glorifiera våld. Tvärtom. I barnet Mias värld var den ultimata gåvan ett fast boende och för mor en vacker spis. Men fattiga människor behövde ständigt byta bostad. Därför bör alla som är intresserade av samhällets utsatta läsa Mor gifter sig.
Läsaren blir inte besviken.
David Lindén
