Det är sällan man kan hålla med Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Linderborg. Men när hon prickar rätt är det i paritet med en olympisk bågskytt. Hon träffar helt enkelt mitt i guldmedaljen och detta senast när hon skrev en krönika i Aftonbladet om att det är en sedan länge kultiverad myt om att Sveriges nuvarande statschef inte skulle vara intelligent. Lindeborgs utgångspunkt är att hon vill införa republik och det är en åsikt man får ha i Sverige. Men det faktum att hon har rätt om Carl XIV Gustafs intelligens hör inte samman med diskussionen om republik. Det handlar nämligen om något så pass tråkigt som vana. Vår nuvarande kung har under ett halvsekel tvingats att lära sig hantverket att vara kung. Om han hade fötts som Carl Gustaf Bernadotte kanske han hade blivit bilmekaniker men likafullt en duktig sådan. Regentskap är ett hantverk och desto äldre du blir desto bättre blir man på sitt yrke.

Nobelstiftelsens katastrof är typexemplet på detta. Det går inte att kalla deras agerande för något annat. Om man ska vara elak skulle man kunna säga ”elfenbenstornssymptomet”. En massa vittra män och kvinnor sitter inlåst i ett flådigt rum och har vittra diskussioner med varandra. De når den, i deras tycke, vittra slutsatsen att man ska återgå till ”praxis” (fint ord för att vara bekväm) och bjuda in alla ambassadörer. Samtidigt som någon ordensprydd person säger vad som är elefanten i rummet att man då måste bjuda in Jimmie Åkesson. Detta vill ju ingen men det underförstådda är att Åkesson går att jämföra med Rysslands ambassadör. Därefter bryter det mediala helvetet löst.

Den som däremot står stilla i stormen är kungen. Genom hovet låter han meddela att han ska tänka över om han kommer att närvara på Nobelfestligheterna eller inte. Kommentaren kan tyckas harmlös men att ”tänka över” är hovets språk som kan översättas ungefär med: Hur tusan tänkte ni? Här gör vi allt för att hjälpa Ukraina och ni bjäbbar om att mötas och predika humanism? Resultatet blev att Nobelstiftelsen därefter ”tog till sig av kritiken”. Även det kan översättas och det lyder ungefär att ”vi höll på att göra i byxan av förskräckelse”.

Monarkin har i dagens Sverige ingen formell makt. Jämfört med Norge och Danmark spelar exempelvis inte kungen ens rollen av formell regeringsbildare. Statschefen ska vara demokratins plym för att parafrasera Olof Palmes ord om monarkin. Men den har informell makt och vet hur man utövar den väl. Ett exempel på när kungen faktiskt visade den lilla makt han hade var när han under Arnaultaffären uttryckligen bad Svenska Akademien att skärpa sig. Han refererade till den akademi som grundades av min ”företrädare” och det fick de Aderton att sätta punschen i vrångstrupen. Nu har han på ett mer subtilt sätt gjort det detsamma för Nobelstiftelsen, vilket bara är att applådera.

För Sverige i tiden, låt monarken vara mäktig på sitt sätt.

Läs även: Nobelstiftelsen spottar på Ukraina